Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLÄCK, sbst.1, äv. KLÄK, r. l. m.
Ordformer
(kläck 1603—c. 1700. kläk 1664—1769. i ssgr: kläck- (kläcke-, klecke-, kläckes-) 1622 (: kläckes ordh)—1807 (: Kläcknamn); kläk- (kläke-) 1605 (: kläkenampn) —1769 (: klækord))
Etymologi
[sv. dial. kläck, kläk, fläck, vanheder; av ä. t. kleck (t. klecks), fläck, samhörigt med mht. klac, spricka, smäll (jfr nor. klakk, fläck) samt KLACK, sbst.3 Ssgsformerna klä(c)ke-, kläckes- torde urspr. hänföra sig till ett sbst. motsv. isl. klæki, n. o. f., skam, vanära, möjl. besläktat med KLAK, adj., KLAKA, v.2, KLAKE, KLOK, KLÅK, o. eg. betydande: utskällning, tadel, klander]
(†) fläck (se d. o. 2); fel, vanheder. Såsom thesse äre, hwilke alla Kyrkior straffa (dvs. klandra), och medh hwario och enne finna kläck och lyte. PJGothus Os. 231 (1603). (Erik XIV) satte en kläck på sin Kongl. Höghet igenom ett nesligit Gifftermåhl. Isogæus Segersk. 1031 (c. 1700). Schultze Ordb. 2271 (c. 1755).
Ssgr (†): A: KLÄCK-NAMN. (kläck- 1736—1807. kläcke- 1605—1730. kläckes- 1655—1665) [sv. dial. klekkenamn, kläkenamn; jfr isl. klækisnafn] öknamn. Huem som häreffter kaller Päder kläkenampn, skall böta, som lag förmå. SkrGbgJub. 6: 525 (1605). Lenæus Delsbo 182 (1736, 1764). Möller (1790, 1807; angivet ss. provinsialism). —
-ORD. (kläck- 1737—1769. kläcke- 1638—1707. kläckes- 1622) [sv. dial. klekkord, kläkord, jfr isl. klækisorð] skällsord; skymfande benämning. VRP 1622, s. 443. Björner Lodbr. 55 (1737). Ihre 1: 1077 (1769).
B: KLÄCKE-MUN. person som sprider elaka rykten om andra. VDAkt. 1715, nr 325. —
-NAMN, -ORD, se A.
C: KLÄCKES-NAMN, -ORD, se A.
Avledn.: KLÄCKA, v.1 (†) befläcka (ngt), vanhedra. Schultze Ordb. 2271 (c. 1755).

 

Spalt K 1442 band 14, 1936

Webbansvarig