| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLÄM kläm4, sbst.1, r. l. m.; best. klämmen; pl. (i bet. 1 a, 2 o. 5) klämmar.
a) (numera bl. tillf.; jfr dock β) hopklämning, hoppressning, hopkramning; äv.: kramning. (Pigorna snöra sig) och tack vare fiskbens förfinande kläm / man knappt ifrån fröknar skall åtskilja dem. Fröding ESkr. 1: 15 (1886). Den gamla grep förargad efter .. (handen), gaf den en försvarlig kläm. Hallström GHist. 114 (1895). Auerbach (1909). — särsk.
α) (†) i uttr. lida kläm, utstå klämning, klämmas. Jesu hierta är omäteliga rumligt innan till. Det må icke förtryta oss at lida kläm, trängsel och död vid ingången. SRosén (1741) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 57.
β) (i fackspr., föga br.) konkretare: märke (på frukt) efter klämning. Erfarenheten har .. visat, att stötar och klämmar (på frukt) icke alltid framträda .. tydligt strax efter nedplockningen. LAHT 1910, s. 101. Därs. 1912, s. 78.
b) i uttr. i kläm, i sådan ställning l. sådant läge som innebär att ngn l. ngt från båda sidor tryckes samman; i klämma, i press; särsk. i sådana uttr. som komma, råka, ligga, sitta i kläm l. få, sätta (ngt) i kläm; äv. bildl.: i beträngd situation, i ”knipa” o. d. Posten 1768, s. 273 (bildl.). AHB 97: 11 (1879). Sprängämnena .. tåla ganska väl både stötar och slag blott de ej komma i kläm emellan två metaller. Balck Idr. Suppl. 244 (1888). Korea (låg) i kläm mellan de båda örlogshamnarna Vladivostok och Port Arthur. Hedin 4Tal 70 (1914). Lokföraren uppges ha fått ett ben i kläm. SvD(A) 1930, nr 206, s. 3. — särsk.
α) (†) bildl., i uttr. vara i kläm, vara beklämd, vara ledsen l. ängslig. Ehuru mitt hjärta var i kläm, ställde jag mig ganska modig. Tersmeden Mem. 1: 27 (c. 1780).
β) (†) bildl., i uttr. hålla (ngn) i kläm, hålla (ngn) i fångenskap. Ja Änkiones tårar träga, / Äro the som kallade them: / At hemnas Babel fega, / Som henne håller i kläm. Bureus Nym. 11: 26 (1637).
2) (starkt vard., föga br.) motsv. KLÄMMA, v. 1 g: slag, ”smocka”. Den der klämmen jag fick. Sundblad Tusch 1: 4 (1887).
3) (†) motsv. KLÄMMA, v. 5 b: tvång; våld. LPetri Kyrkiost. 34 a (1566). Aren Person drogh föråth heem / At hålla honom (dvs. Gustav Vasa) qwar medh kläm. Prytz G1 B 2 b (1621).
4) (i sht vard.) i fråga om handlande l. uppträdande l. framställning l. framförande o. d.: kraft, fart, eftertryck, verv; äv. i fråga om person (l. ngt personifierat): energi, raskhet o. kraft, fart, ”ruter”; ofta i förb. med annat sbst. av likartad bet. Göra ngt med (fart och) kläm. Med kläm och eftertryck. Det med kläm framförda festtalet. Han har kläm (och ruter) i sig. Det är kläm i l. på (äv. över) den pojken. Weste (1807; angivet ss. familjärt för eftertryck). Ahnfelt StudM 1: 66 (1857). (Kandidaten) läste med kläm och han höll sig med åsigter. Benedictsson Eftersk. 63 (c. 1885). GHT 1898, nr 60 A, s. 3. Det sjöngs med känsla och kläm. Mattsson LycklÖ 80 (1907). (Man) tänkte i sitt stilla sinne, att det ändå var kläm på vännen Petrus. Siwertz Ämbetsm. 22 (1912). (Jag) skjutsades upp i hissen med kläm och ackuratess. Nordström Amer. 94 (1923). Det var kläm och fart över det hela (när de gamla bondmusikanterna tågade fram). Böök ResSv. 147 (1924). Eden avlades med ungdomlig kläm av prinsen. SvD(A) 1934, nr 10, s. 24. — jfr EFTERKLÄM. — särsk.
a) (föga br.) i uttr. lägga kläm i (ngt), lägga in kraft l. fart i (ngt). Lidforss DQ 2: 716 (1892). ”Lägg kläm i rodden, Grette”, ropade han. Bååth Grette 170 (1901).
b) (numera mindre br.) i fråga om språk l. stil: kraft, uttrycksfullhet, ”must”. Strindberg RödaR 321 (1879). NordT 1886, s. 472. Suggestivt framträda Eddapoesien i sin höghet och sagodiktningen i sin korthuggna kläm. Därs. 1931, s. 540. — särsk. (†) i uttr. ha kläm med sig (jfr c) l. äga kläm, ha l. äga uttrycksfullhet l. kärnfullhet o. d. GbgMag. 1759, s. 229. Ord .. som hafva kläm och vigt med sig. Liljestråle PVetA 1784, s. 26.
c) (†) i uttr. ha kläm med sig (jfr b slutet), ha effekt, ha värkan o. d.; äv. med personsubj.: ha framgång, lyckas (i sina bemödanden). Hagström Herdam. 4: 583 (cit. fr. c. 1722). Om han skulle nu om någon syn anholla, så har det ingen Kläm med sig, om det intet (osv.). VDAkt. 1773, nr 430. Nu vill jag försöka sjelf, om jag har bättre kläm med mig. Runeberg ESkr. 2: 45 (c. 1850).
d) i uttr. få kläm på (ngt) (jfr 6), få fart på (ngt); sätta kläm på (ngn l. ngt), sätta fart i ngn l. på ngt, sätta ”sprätt” på ngt. Engström Häckl. 101 (1913). Med ett ord: hon skulle ”sätta kläm på alltsammans”. Rydelius Bennett Tu 326 (1923). Få kläm på snöbollskriget. Östergren (1930).
5) [specialanv. av 4] det väsentliga l. huvudsakliga i en skriftlig l. muntlig framställning; vad ngt väsentligen går ut på; ”summa”, kontenta; numera i sht i fråga om betänkanden, motioner, skrivelser o. d. som behandlas i Sverges riksdag l. i annan parlamentarisk församling o. d.: kort framställning (i slutet av betänkandet osv.) innehållande (sammanfattning o.) förslag om visst beslut l. själva kärnpunkten i ansökan osv., slutkläm. Samtiden 1872, s. 70. ”Klämmen”, som det heter på riksdagsspråket, i herr B:s motion, är … PedT 1880, s. 172. Quennerstedt IndSold. 18 (1887). Själfva klämmen i brefvet var, att förvaltaren .. sade sig ej vilja stanna kvar längre. Roos Skugg. 249 (1891). Proposition framstäldes först å klämmen och derefter å motiveringen. SD(L) 1898, nr 101, s. 2. Reuterskiöld Grundlag. 835 (1926). — jfr SLUT-KLÄM. — särsk. (mindre br.) övergående i bet.: poäng; sensmoral. (Runeberg) ville likväl icke signera stycket (”Fåfäng önskan”) .., emedan dess kläm är en sarkasm över människorna. Estlander 1: 425 (1902). Klämmen i en anekdot. Auerbach (1909). En uppsats med följande ”kläm”: ”Allt på sin rätta plats! ..” SvD(A) 1930, nr 20, s. 8.
6) [möjl. bildl. anv. av 1] (starkt vard.) i uttr. få kläm på (ngt) (jfr 4 d), få reda på (ngt); ha kläm på (ngt), ha reda på (ngt), känna till (ngt), begripa sig på (ngt). Han kunde se, att vi var nybörjare och inte hade riktig kläm på saker och ting. Strömberg Tjuvp. 101 (1916). Akta dej, va me spö man skulle få, om dom fick kläm på att de var vi (som gjort ofog). Fabian 103:an 111 (1921). DN(A) 1929, nr 93, s. 12.
7) [jfr d. paa klem] (i södra Sv., starkt bygdemålsfärgat) i uttr. på kläm, på glänt. Ring Dikt. 201 (1888). Skörd ordnade rummet för natten åt Ester, ställde fönstren på kläm, rullade ner gardinen. Wägner Sval. 227 (1929).
Spalt K 1480 band 14, 1936