Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLÄNGE kläŋ3e2, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[avledn. av stammen i KLÄNGA, v.1]
1) bot. benämning på vart särskilt av de trådliknande utskott (från gren l. blad) medelst vilka klängande växter fästa sig vid främmande föremål för att få stöd o. kunna växa uppåt, klättertråd; äv. om andra växtdelar (blad, bladskaft o. d.) som tjänstgöra ss. gripvärktyg hos klängande växter. Möller PrincBot. 40 (1755). Euphrasén Linné 32 (1792). Ärter äro ettåriga, glatta växter, med svag stjälk, hvilka klänga medels i spetsen af de fåpariga bladen sittande klängen. LB 2: 370 (1900). Falck o. Torgård 38 (1932). — jfr ARM-, BLAD-, BLADSKAFTS-, STAM-KLÄNGE m. fl.
2) [utvidgad anv. av 1] (†) zool. om trådliknande bihang l. tentakler hos vissa lägre djur; jfr CIRR 1. (Munnen hos tarmmaskar kan vara försedd) Med Klängen, .. på hvarjehanda sätt slängde och bögde såsom klängen på ärtslägtet. Retzius Djurr. 192 (1772). VetAH 1790, s. 192 (om tentakler hos rörmaneterna). Därs. 1793, s. 253.
Ssgr (bot., i allm. till 1): A (mindre br.): KLÄNG-BÄRANDE, -LIK, se B. —
-SPETSAD, p. adj. (†) om blad: försedd med spets i form av ett klänge. Möller PrincBot. 33 (1755). Dalin (1852). —
-SPETSIG. (†) = -SPETSAD. Marklin Illiger 376 (1818). Hartman Fl. XXVIII (1838).
B: KLÄNGE-BÄRANDE, p. adj. (kläng- 1820—1843. klänge- 1843 osv.) om växt l. växtdel: försedd med klänge(n). Hartman Fl. XX (1820). Auerbach (1909). —
-LIK, adj. (kläng- 1772—1843. klänge- 1830 osv.)
1) till 1. (Clematis’) klängelika bladstjelk. Agardh Bot. 1: 238 (1830).
2) (†) till 2. Retzius Djurr. 194 (1772). —
-VÄXT, se KLÄNGVÄXT.
Avledn.: KLÄNGIG, adj. (†) till 1, om blad: försedd med klänge. Möller PrincBot. 37 (1755).

 

Spalt K 1500 band 14, 1936

Webbansvarig