| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNAGGLA knag3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (ngt vard.) refl. o. intr.: (med besvär, stapplande) röra sig framåt (taga sig fram) på en knagglig väg; äv. bildl.; i sht i vissa särsk. förb. (se nedan). Björkman (1889). (Flickorna) knoga och knaggla .. sig från klass till klass, med hjälp av privatlektioner och sommarläsning. SDS 1919, nr 315, s. 4.
2) (†) bildl., om hälsotillstånd: (gång efter annan) icke vara fullt tillfredsställande, krångla. Om min helsa måste jag .. omnämna, att den knagglat en smula under resan. Castrén Res. 2: 192 (1846).
1) i mera eg. anv. Under det åkdonet knagglade sig fram genom staden. Blanche FlStadsg. 295 (1847). Geijerstam Strömoln 7 (1883; intr.). Topelius Läsn. 8: 14 (1896; refl.).
2) bildl. FCygnæus (1843) hos Nervander FinKultH 73. Vi (dvs. Sverges jordbrukare) få knaggla oss fram bäst vi kunna. SkånAB 1929, nr 258, s. 3. —
KNAGGLA SIG IGENOM 10 1 040, äv. 032. bildl. Benedictsson Eftersk. 66 (c. 1885). Katri tog fram katkesen, och nu knaglade sig Leander med möda igenom budorden och ”hvad är det”. Ahrenberg Hem. 144 (1887).
Spalt K 1537 band 14, 1936