Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNARK knar4k, n.; best. -et.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. KNARKA 1: knarrande; knarrande ljud. Swedberg Ordab. (c. 1730). Ej minsta knark (hördes) i blockar och tåg. Bellman (SVS) 1: 252 (1780, 1790). En vagns knark. Lindfors (1815). Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form).
2) (†) motsv. KNARKA 3: knot, ”knorrande”; klagan. G1R 9: 143 (1534). (De) giorde .. hwad them bordhe vthan knarck eller owilligheet. DiplDal. 2: 283 (1545). HH 20: 61 (c. 1580).
Spalt K 1571 band 14, 1936