Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNASTRA knas3tra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (mindre br., JGOxenstierna 2: 103 (1796, 1806), Östergren (1930)); jfr KNASTER, sbst.4
Etymologi
[jfr d. knastre (sannol. lån från sv.); av nt. knasteren; liksom de närstående formerna med uddljudande gn- isl. gnastran (i ssgn tannagnastran, tandagnissan), nor. dial. gnastra, gnälla m. m., nt. gnasteren, schweiz. gnasteren, av ljudhärmande urspr.; med avseende på växlingen kn- : gn- jfr GNABBAS : KNABBAS, GNARRA : KNARRA, GNY : KNY m. fl.]
1) med sakligt subj.: giva ifrån sig tätt upprepade, ngt oregelbundna, korta o. hårda ljud; frasa, spraka, ”knattra”, rassla; särsk. i fråga om det ljud som uppkommer, då ngt torrt l. skört l. fruset brytes l. krossas l. då hårda partiklar o. d. gnida l. nöta mot varandra; äv. om eld (som brinner i torr ved l. torrt virke o. d.) l. (torrt) föremål som utsättes för eld: spraka; äv. opers.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., i sht i sådana uttr. som knastrande ljud, brasa, låga, sand, grus o. d.; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Benet knastrade mellan hundens tänder. Torra grenar knastra under fötterna. Dähnert 148 (1746). Ten-Gjutare bita i Tennet, och veta, at ju mera det knastrar under tänderne, desto renare är det. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 369 (1768). VetAH 1808, s. 37 (opers.). Den höga furubrasan, som knastrade och flammade muntert i spisen. Bremer Hertha 352 (1856). Skarpkornig, jemnstor sand, som knastrar emellan händerna vid rifning. Gundberg Tegel 6 (1860). Strindberg Skärk. 211 (1888). Fräsande, knastrande flammor. Hemberg ObanStig. 90 (1896). Skärfvor af söndrade glas knastrade vid hvarje steg under fötterna. Ramsay Barnaår 1: 135 (1904). (Han) sög på pipan så tobaken knastrade. Mörne ÄventV 230 (1929). AB(A) 1931, nr 86, s. 2 (bildl.). — särsk. (vard.) om ben l. leder i kroppen: knaka; knäppa; äv. opers. Almqvist TreFr. 3: 208 (1843). Det knastrade i hvarenda knota i hans kropp. Lidforss DQ 1: 626 (1891). Janson Gast. 291 (1902).
2) med personligt subj.
a) gm tuggning framkalla ett knastrande ljud, tugga så att det knastrar; numera bl. ngn gg (vard.) i uttr. knastra på ngt, tugga på ngt så att det knastrar, knapra på ngt. Schultze Ordb. 2355 (c. 1755). Dalin Synon. 341 (1870). Berndtson (1880).
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, starkt vard.) krossa, slå sönder (med ett knastrande ljud). WoJ (1891). Östergren (1930).
Ssg: (1) KNASTER-TORR. (i sht i skriftspr., mindre br.) torr så att det knastrar; äv. bildl., i sht om yttrande, framställning o. d. SvNat. 1914, s. 175. När laven snart är knastertorr, males den på köttkvarn till flingor. Högstedt MatnVVäxt. 60 (1918). Bergman JoH 272 (1926; bildl.). SvD 28/1 1934, Söndagsbil. s. 6 (bildl.).
Avledn.: KNASTRIG, adj. (vard.) som knastrar, knastrande; särsk. om maträtter, bakvärk o. d.: knaprig, frasig. Tholander Ordl. (c. 1875). I allmänhet stekes fläsket ganska hårt, knastrigt och mörkbrunt. Keyland Allmogekost 2: 55 (1919).

 

Spalt K 1579 band 14, 1936

Webbansvarig