Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNATA kna3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[av ovisst urspr.; möjl. av sv. dial. (Finl.) knata, knatta, långsamt komma framåt, sannol. till knata, knatta, tälja, hugga smått avgnaga m. m., o. sålunda i fråga om betydelseutvecklingen att jämföra med BARKA, v.2, KVISTA, SKALA l. med GNO, SKUBBA m. fl.]
(i slangspr., i sht i Sthm) springa, gno, sätta i väg. IdrBl. 1924, nr 80, s. 6. DN(A) 1932, nr 77, s. 11.
Särsk. förb. (i slangspr., i sht i Sthm): KNATA I VÄG10 0 4. sätta i väg. Strömberg Tjuvp. 76 (1916). —
KNATA PÅ10 4. gno på. (Löparen) knatar på för att skaffa sig försprång. SvD(A) 1931, nr 29, s. 9.

 

Spalt K 1580 band 14, 1936

Webbansvarig