| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
1) (†) knäböjning; nigning; jfr KNEG I 1. Hon gjorde en knek (hon neg). Lind (1749). Sahlstedt (1773). Heinrich (1828).
2) († utom i a o. b) förhållande(t) att hava lidit allvarlig skada (så att man har svårt att reda sig l. att hålla sig uppe); skada, men, avbräck; ”slag”, ”stöt”; ”knäck”; förfall; obestånd. Vår afbreck eller knek. RP 9: 430 (1642). (Ynglingen får) icke hålla för trått vppå (med sitt arbete); på thet han icke vtmattar sitt sinne, och får ett fel eller en knek på sine helso. Swedberg Ungd. 10 (1709). Lind (1749). — särsk.
a) (vard., fullt br.) i förb. på kneken (förr äv. på knek l. uti kneken), i den situation att man är ”knäckt” (icke kan reda sig l. hålla sig uppe); på obestånd; på förfall; i förlägenhet, i prekärt läge, i dåliga l. svåra omständigheter; särsk. i uttr. komma, vara på kneken, äv. bringa l. sätta (förr äv. komma) ngn l. ngt på kneken; jfr KNEG I 2. G1R 22: 399 (1551). Hon (dvs. den romerska monarkien är) vtaf sin stoora herligheet .. worden förminskat och på kneken kommin. Schroderus Sleid. 61 (1610). Huuss Österrijke är nu så kommit på kneek genom vår vapn, att vij aldrig må venta annat af det samma än alle fientligheet. RP 8: 139 (1640). Det förnämsta som har kommit Amiralitetet på kneken, är at man intet i rättan tid fått ut, det man borde hafwa. HC11H 10: 18 (1669). Han är så på kneken at … Weste (1807). Detta var fjärde nödåret, och det bragte Jonas och många fler småbönder alldeles på kneken. Väring Frost. 33 (1926). — särsk.
α) (†) i sådana uttr. som komma på ngn knek l. på en tämmelig knek, komma ngn på den knek att (osv.). Ändock Ryszen, som war i förstone spåtsk och mycket högfärdig, nu war kommen på den knek, at icke mycket feltes, det Konung Johan ju hade mådt nå en ända och utgång på kriget. Girs J3 175 (1627). Effter att sal. K. Maij:tt hafver huuss Österrijke kommit på een tämelig kneek. RP 8: 348 (1640). HSH 19: 392 (1648).
β) (†) i fråga om allvarlig kroppslig skada. (Man skall ge en ung gris att) äta lijtet och offta, på thet han icke swelter och kommer uthi Knecken. IErici Colerus 2: 204 (c. 1645).
b) (i vissa trakter, vard.) i uttr. taga kneken på ngn, ”sätta ngn på kneken”; ”knäcka ngn”, ”ta knäcken på ngn”. Strindberg SvÖ 2: 343 (1883). (Indelningsskatten) var det, som tog kneken på mången liten Västerbottensbonde. Väring Frost. 17 (1926).
3) (i vissa trakter, vard.) i förb. på kneken (jfr 2 a), i berusat tillstånd; ”på tre kvart”. Julölet skummar i kannor och glas, / Så nog går det lätt att på sådant kalas / Bli på kneken. Nordlund Bit. 148 (1894). GHT 1897, nr 273 B, s. 1.
Spalt K 1585 band 14, 1936