| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNISPA knis3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
frambringa l. giva ifrån sig ett knarrande läte (i högt tonläge); särsk. i fråga om ett av morkullans läten; äv. opers.; jfr KNORPA, KNORRA, v.1, KNORTA, v. Åt alla håll knispade och knorrade det, och ytterligare tre (mor-)kullor kommo mig i håll och blefvo fällda. Kolthoff Minn. 74 (1897). En morkulla drar knispande och knorrande fram öfver skogstopparne. Dens. DjurL 25 (1899). FoFl. 1909, s. 113. 2NF 18: 1120 (1913).
Spalt K 1618 band 14, 1936