Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNORRA knor3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. knorra; jfr KNORRA, v.2]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) cirkelrund l. spiralformig krökning l. vindling, spiral; jfr KNORR, sbst.2 1. Polhem Test. 45 (c. 1745). Fru Asp .. fästade sin lilla råttsvans till fläta i en liten knorra i nacken med en hårnål. Kerfstedt Eva 171 (1888).
2) konkret, om spiralformigt krökt l. vridet föremål; jfr KNORR, sbst.2 2.
a) tekn. om ögla i ändan på en fjäder (se d. o. II 1). JernkA 1878, s. 233. Nerén (1930).
b) tekn. hylsa till gångjärn. MeddSlöjdF 1900, 2: 90. HantvB I. 2: 288 (1934).
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om hårlock. Bremer Hem. 1: 8 (1839).
3) (i vissa trakter) knut på tråd o. d. som slår sig av sig själv, fnurra (se FNURRA, sbst.); jfr KNORR, sbst.2 3. Carlström Spinnm. 24 (1832). 2NF 22: 1438 (1915). — särsk. bildl., i sht om oreda l. missförstånd l. missämja mellan personer l. parter; jfr KNORR, sbst.2 3 slutet. BEMalmström 7: 408 (1845). Det har kommit en knorra på tråden. Granlund Ordspr. (c. 1880).

 

Spalt K 1655 band 14, 1936

Webbansvarig