Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNORRA knor3a2, v.2 -ade; l. KNORRAS knor3as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING (HantvB I. 1: 302 (1934)).
Ordformer
(knorr- 1826 osv. knårr- 1690)
Etymologi
[sv. dial. knorra, hoprulla, tilltrassla; sannol. ett med KNORRA, v.1, besläktat härmningsord; jfr BHesselman i SoS 1904, s. 101 f.]
(i vissa trakter, vard.)
1) refl. l. dep.: kröka sig l. lägga sig i spiral, rulla ihop sig, ringla sig; i p. pf.: hoprullad i spiral, ringlad; jfr KNORR, sbst.2 1. Då knorrades i vredesmod / Hans skägg, och ögat sprang i blod. CVAStrandberg 3: 28 (1855). Svansen .. (hos spetshunden) bäres väl knorrad öfver ryggen. SvKennelklT 1903, s. 80. Lätt kragen sig knorrar i hörnen. SvD(A) 1916, nr 173, s. 11. När pojken grep tag i grisens knorrade svans (osv.). Bengtsson Austr. 162 (1928).
2) refl., om tråd o. d.: (av sig själv) bilda knut l. knutar, trassla ihop sig; jfr KNORR, sbst.2 3. SkandFisk. Bih. 9 (1837). Ofta går det illa att sy, derför att tråden knorrar och knutar sig. SD(L) 1897, nr 110, s. 4. KatalFiskrDelsbo 1928, s. 13.
3) refl., äv. dep.: bliva krusig l. skrynklig l. knottrig, krusas, skrynklas; äv.: skrumpna; i p. pf.: krusig, skrynklig, knottrig, hopskrumpnad; jfr KNORRIG, adj.2 (se avledn.). Rålamb 14: 133 (1690); möjl. till 1. Så snart man om våren eller sommaren förmärcker at bladen börja knorra sig och draga sig tilsammans, är det ett säkert tecken at bladlössen äro å färde. GBonde (1762) hos Trolle-Bonde Hesselby 176. AHB 113: 72 (1883; dep.). Liket företedde märken efter (åsk-)strålen å halsen, bröstet och högra underarmen. Skinnet var brändt och ”knorradt”. SDS 1897, nr 367, s. 2. VästmFmÅ 15: 54 (1925).
Särsk. förb. (i vissa trakter, vard.): KNORRA IHOP SIG10 04 0.
1) till 1: rulla ihop sig. Strindberg RödaR 112 (1879). (Hundens) förnöjda småstönande, när han knorrade ihop sig vid mina fötter. Gellerstedt Gläntor 142 (1909). Takplåtarna knorrade ihop sig som brinnande näver. Östergren (1930).
2) till 2: trassla ihop sig, tova sig. AHB 38: 26 (1869). Det illa nedtrampade, kortvuxna gräset knorrade ihop sig, så att det blef som torr mossa. Lagerlöf Herrg. 44 (1899); jfr 1. —
KNORRA UPP SIG10 4 0 l. OPP SIG4 0. till 1: rulla upp sig. Pappersrullen knorrade upp sig och blef allt större och större. Strindberg RödaR 112 (1879).
Avledn. (Anm. Avledn. kan äv. hänföras till KNORR, sbst.2): KNORRIG, adj.2 (adj.1 se sp. 1655). 1) (mindre br.) till 1. a) om hår l. skägg: krusig, lockig; om person l. kroppsdel: försedd med krusigt l. lockigt hår osv. Et litet knorrigt hufvud. Riccoboni Catesby 6 (1761). Han var rödlätt med små, ljusa, knorriga mustascher. Siwertz Sel. 1: 33 (1920). b) om svans: hoprullad, krökt. En Moppshund .. med knorrig svans. DA 1808, nr 65, Bih. s. 5. 2) (†) skrynklig, skrumpen; jfr KNORRA, v.2 3. Om trän .. för mycket utgallras, .. så slå de genast ut gislar, blifva knutige och knorrige, få sprickor, läcka kåda ifrån sig, sjukna. Lidbeck PVetA 1766, s. 20.

 

Spalt K 1656 band 14, 1936

Webbansvarig