Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNOSA knω3sa2, förr äv. KNOSSA, v. -ade.
Ordformer
(knos- 1681—1893. knosz- c. 1635—1668)
Etymologi
[fsv. knosa, motsv. sv. dial., isl. knosa; i avljudsförh. till fsv., sv. dial., nor. dial. knusa, d. knuse, mnt. knusen, fht. zerchnusen; till germ. knus-, utvidgning av germ. knu-, trycka. Den nutida formen med ω-ljud är lånad från d. knuse. — Jfr KNUSA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) trycka l. klämma sönder, krossa. Schroderus Dict. 240 (c. 1635). Döden knoszar i kraas alt hwad här kraft har, och heelt är. Stiernhielm Herc. 69 (1658, 1668). Schultze Ordb. 2359 (c. 1755). Lundell (1893; angivet ss. folkmål).
Särsk. förb.: KNOSA SÖNDER10 40. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sönderkrossa. KultHM 3: 79 (i handl. fr. 1706).

 

Spalt K 1659 band 14, 1936

Webbansvarig