Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNUBBIG knub3ig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. KNUBBOT, adj.
Ordformer
(knobbig 1748. knubbig 1746 osv. knubbot 1712—c. 1755. knubbuger, m. sg. 1727)
Etymologi
[sv. dial. knubbig, knölig, kort o. mycket fet; jfr d. knubbet, eng. knobby, knölig, knutig, knottrig; avledn. av KNUBB]
1) (kort o.) tjock; som har avrundade l. svällande former, fyllig, trind; särsk. om (kroppsdel l. figur hos) människa (stundom djur); jfr KNUBB 1, 4 a. Knubbiga händer, kinder. Teckn til at en Oxe, Ko, Stut är sund och frisk är at han ser knubbuger ut, idisslar väl. Salander Gårdzf. 49 (1727). Sicken knubbig arm. Bellman (SVS) 1: 221 (1790). Hur hon (dvs. den badande flickan) sprattlar nu och sparkar med de knubbigt nätta fötter. Rydberg Dikt. 1: 103 (1878, 1882). En liten knubbig barnunge. Rogberg Hustru 95 (1928). — särsk. (föga br.) om växt (träd); äv. i överförd anv., om växtsätt: frodig. Eneroth Pom. 2: 316 (1866; om växtsätt). Utmed dessa floder (dvs. Tarim med källfloder) växer skog, mest små knubbiga popplar. Hedin Pol 1: 165 (1911).
2) (†) knölig, knotig; jfr KNUBB 3. Spegel (1712). Ihre (1769).
Avledn.: KNUBBIGHET, r. l. f.; till 1. Weste (1807). Siwertz JoDr. 30 (1928).

 

Spalt K 1668 band 14, 1936

Webbansvarig