| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNYCK knyk4, sbst.2, r. l. m. (Ekman Siönödzl. 305 (1680) osv.), äv. n. (Cederström Minn. 204 (1913), Folkdans. 105 (1923)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. =.
kort o. hastig knyckande rörelse (med kroppen l. ngn kroppsdel l. med ngt som man håller i handen o. d.); äv. allmännare: ryck, ryckning; stöt. Gif staken (där bisvärmen sitter) en knyck med handen, så faller största delen in i kupan. Lindström Bi 14 (1780). Gjorde han (som fått ett hugg i halsen) en oförsigtig knyck, kunde han förderfva sig ohjelpligt. Almqvist Herm. 108 (1833). I kurvan .. gjorde (spår-)vagnen en knyck. SvD(A) 1932, nr 204, s. 18. Dubbelvolter med knyck på. Josephson Leop. 86 (1934). — särsk.
a) i uttr. (göra, äv. slå) (en) knyck på nacken l. huvudet, förr äv. på näsan; jfr KNYCKA 1 a. En förnäm knyck på näsan. Eurén Kotzebue Orth. 3: 151 (1794). Rådmanskan .. slog en knyck på nacken. Wetterbergh Sign. 110 (1843). Siwertz Sel. 1: 62 (1920). — jfr HUVUD-, NACK-KNYCK.
b) i överförd anv.: (tvär) krök. JernkA 1908, s. 157. Den tvära knyck åt öster, som riksgränsen gör vid Pålnoröset. FoFl. 1911, s. 9. Denna i tusentals knyckar slingrande sicksackstig. Hedin Transhim. 3: 402 (1912).
c) bildl. (Melodien) har blivit utsatt för ett par vanställande knyckar. Nodermann o. Wulff FörsamlKSångb. 20 (1922). — särsk.
α) (†) ”stöt”; ”knäck”; sting, smärta; särsk. i uttr. få l. taga (en) knyck (och skada l. nackdel o. d.). Schroderus Dict. 81 (c. 1635). (Gm reformationen) fick ock then Macht och Wärde, som är i sielfwa (biskops-)Embetet, en Knyck och Skada, at (osv.). Ekman Siönödzl. 305 (1680). Och fik Diana då en sådan knyck i hierta, / At (osv.). ORudbeck d. y. Vitt. 51 (1693). Min wälferd torde .. taga sådan knyck och nackdel, at (osv.). VDAkt. 1716, nr 39. — jfr HJÄRTE-KNYCK.
β) (vard., föga br.) yttring av nyckfullhet, nyck, ”ryck”. En ljuf .. qvinna, .. som framför allt är utan alla dessa knyckar, egenheter .. och ledsamma märkvärdigheter, dem herr Z. behagar kalla karaktér. Almqvist AMay 69 (1838).
γ) (vard.) kläm, ”snärt”. Pereswetoff-Morath Kadettm. 216 (1889). En af de der gamla (valserna) med rigtig ”knyck” uti. Hedenstierna Jönsson 61 (1894).
-PUNKT. tekn. punkt där en (eljest regelbunden) kurva gör en skarp krök, knickpunkt. JernkA 1908, s. 158. —
-VIS, adv. i l. medelst knyckar. HLing (1882) hos LGBranting 1: 209. Tärnan .. höjde .. sig .. knyckvis. Karlén Larin Sann. 79 (1916).
Spalt K 1688 band 14, 1936