Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOLLRA kol3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KOLLER, sbst.4
Etymologi
[sv. dial. (Uppl., Södermanl.) kollrä, sorla, rossla (i strupen på en döende), småprata; jfr d. kulre o. t. kollern, båda om kalkons läte o. om kurrande i magen; ordet, som har ljudhärmande karaktär, synes på svensk botten hava uppkommit gm konsonantomkastning ur KORLA, men beror sannol. delvis på inflytande från t.; jfr BHesselman i SoS 1904, s. 100 ff.]
1) (†) om vissa fåglar (kalkon, orre, duva): åstadkomma det för fågeln i fråga karakteristiska (kurrande) lätet; äv. oeg., om person. Kalkonens kollrande. LäsnMusÄ 4: 43 (1829). För vettbegåfvadt tvåbent klöf / Filosofien är den sporre, / Som drifver tänkarn, blind och döf, / Att kollra, likt en brunstig orre. Valerius 1: 182 (1845). — särsk. i överförd anv.: drilla, kvintilera. (Lat.) Vibrissare. (sv.) Kolra med rösten, göra driller. Ekblad 434 (1764). Hör hur han kolrar, / Leker och jolrar, / Nickar med hufvud och småler åt skyn. Bellman (SVS) 1: 173 (c. 1775, 1790; om fader Berg, som spelar violoncell).
2) (numera föga br.) med. kurra (i magen); i sht opers. i uttr. det kollrar i magen (buken); äv. med magen (buken) ss. subj.: låta höra ett kurrande ljud. (Patienten hade) kollring i underlifvet efter måltiderna. TLäk. 1832, s. 119. Om lifmodern sväller upp af luft, höjer sig buken, blir uppblåst och kollrar. Löwegren Hippokr. 2: 482 (1910).

 

Spalt K 1888 band 14, 1936

Webbansvarig