Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOLORATUR kol1oratɯ4r l. kå1– l. kω1-, l. -år- l. -ωr-, äv. 01—, r. (m. Weste; f. Dalin (1852), Lundell); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-. colle- 1807. kol(l)o- (colo-) 1807 osv.)
Etymologi
[jfr t. koloratur, eng. colorature; av it. coloratura, färgning, melodiutsmyckning, av senlat. coloratura, avledn. av lat. colorare, färga (se KOLORERA)]
mus. av löpningar, drillar, passager o. d. bestående utsmyckning i vokalmusik, ävensom i äldre (lut- o. orgel)bearbetning av vokalsatser; passagevärk; äv.: koloratursång. Weste (1807). JournLTh. 1810, s. 522. Halsbrytande koloraturer. Nyblom Bild. 201 (1864). (Sångerskans) färdighet i koloratur. Lundin NSthm 274 (1888). Jeanson (o. Rabe) 1: 19 (1927). SvUppslB (1933). — särsk. (i vitter stil) bildl., i fråga om verskonst. (Stagnelius’) sång företer (slösaktighet) med täta och granna koloraturer. Böttiger 5: 319 (1871, 1874).
Ssgr (mus.): KOLORATUR-ARIA. —
-OPERA. opera vari koloratursång rikligt förekommer. Norlind AMusH 708 (1921). —
-PARTI. —
-SOPRAN. äv. om sångerska. GHT 1897, nr 36 A, s. 3. SvD(A) 1934, nr 179, s. 9 (om sångerska). —
-SÅNG. äv. konkretare. Höijer (1864; konkretare). FinBiogrHb. 642 (1897). —
-SÅNGARE. —
-SÅNGERSKA. Berndtson (1880). Hedenstierna Kaleid. 16 (1884; bildl., om sångfågel).

 

Spalt K 1904 band 14, 1936

Webbansvarig