| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOLORIST kol1oris4t l. kå1– l. kω1-, l. -år- l. -ωr-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
konst. målare som har sin styrka i färggivningen l. som i sin framställning fäster större avseende vid färggivningen än vid formen; jfr FÄRG-KONSTNÄR. Wikforss 1: 357 (1804). Atterbom Minn. 384 (1818). (Egron Lundgren) hade nu blifvit kolorist och ibland rent af impressionist. 2NF 16: 1400 (1912). Laurin KonstSv. 88 (1915). — särsk. bildl.
a) om skald l. prosaförfattare. (Scott) är .. mera tecknare än kolorist. Rydqvist i 2SAH 12: 489 (1827). Lamm Oxenst. 15 (1911).
b) mus. om kompositör som strävar att uppnå klangfärger gm utnyttjande av de olika instrumentens egenarter. 2NF 26: 14 (1917). Jeanson (o. Rabe) 2: 314 (1931).
Spalt K 1906 band 14, 1936