Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOLORISTISK kol1oris4tisk l. 1– l. 1-, l. -år- l. -ωr-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. koloristisch, eng. colouristic; till KOLORISM, KOLORIST, KOLORIT]
konst.
1) som har avseende på färgbehandling l. färgvärkan; färg-. TT 1872, s. 124. Den välgörande koloristiska behandlingen af murytorna med olikfärgade tegel och huggen sten. Därs. 1892, s. 56. HantvB I. 1: 335 (1934).
2) som lägger huvudvikten vid l. som har sin styrka i färggivningen; om målning o. d.: som utmärker sig gm starkt framträdande färggivning. Ett koloristiskt kynne. Ahrenberg Edelfelt 11 (1902). Den koloristiska riktningen inom måleriet. 2UB 10: 288 (1907). 2NF 19: 31 (1913). — särsk. bildl., om framställning l. skildring i tal l. skrift: färgrik, livlig. Söderhjelm Runebg 1: 359 (1904). Blanck NordRenäss. 331 (1911).
3) mus.
a) om musikalisk effekt: som har avs. på klangfärg o. d.; klangfärgs-. Lully .. utnyttjar instrumenten till mångahanda koloristiska verkningar. Jeanson (o. Rabe) 1: 151 (1927).
b) i uttr. koloristisk musik, programmusik. Norlind AMusH 548 (1921).

 

Spalt K 1907 band 14, 1936

Webbansvarig