Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KOMMITTENT kom1itän4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet com(m)-. komit- 1901. komitt- (c-) 1743—1840. kommit- 1849. kommitt- (c-) 1641 osv.)
Etymologi
[jfr t. kommittent, eng. committent; vbalsbst. till KOMMITTERA; jfr lat. committens (gen. -entis), p. pr. av committere]
(numera föga br.; se dock a o. b) uppdragsgivare; fullmaktsgivare; huvudman (se d. o. 2). Springer frågar Rådm. Kierrman om han icke entrerat i första Successions saken sina Comittenter oåtspordt. Benzelstierna Cens. 216 (1743). Biberg 3: 235 (c. 1823). Bergman LBrenn. 58 (1928). — särsk.
a) (med prägel av fackspr., fullt br.) om valman i förh. till vald riksdagsman o. d., väljare; vanl. i pl. RP 8: 651 (1641). De stillsamma möten, som riksdagsmännen runt om i landet (under påskhelgen) pläga hålla med sina kommittenter i respektiva valkretsar. SvD(A) 1930, nr 98, s. 4.
b) (fullt br.) handel. o. jur. om uppdragsgivare vid kommissionsaffär l. kommissionsavtal; motsatt: kommissionär. Liljencrantz PVetA 1770, s. 19. Hernberg Rättsh. 259 (1922).

 

Spalt K 2011 band 14, 1937

Webbansvarig