Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KOMMUTATOR kom1ɯta3tor2 l. -u-, ngn gg –a4tor, r. l. m.; best. -n; pl. -er kom1ɯtatω4rer l. -u-, l. 01—.
Etymologi
[jfr t. kommutator, eng. commutator; till KOMMUTERA]
elektrotekn. apparat medelst vilken den elektriska strömmens riktning i en ledning omkastas, strömomkastare, strömvändare. Berzelius ÅrsbVetA 1839, s. 170. SvUppslB (1933). — särsk. å likströmsdynamo: anordning för likriktning av den i ankarlindningen alstrade växelströmmen, strömsamlare, kollektor. TT 1888, s. 135. HantvB I. 2: 162 (1934).
Ssgr (till KOMMUTATOR slutet; elektrotekn.): KOMMUTATOR-BORSTE. jfr BORSTE 1 b. TT 1893, Allm. nr 24, s. 3. TLev. 1913, nr 43 A, s. 1. —
-MOTOR. visst slags elektrisk motor med kommutator. Elfving Starkstr. 90 (1909). HantvB I. 2: 155 (1934).

 

Spalt K 2028 band 14, 1937

Webbansvarig