Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONDUKTOR konduk3tor2, sbst.2, r. l. m.; best. -n; pl. -er kon1duktω4rer; förr äv. KONDUKTÖR, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-. -ducteur 1757—1798. -duktör (-duct-) 1806—1847. -duktor (-duct-) 1800 osv.)
Etymologi
[jfr t. konduktor; av lat. conductor resp. fr. conducteur (se KONDUKTÖR, sbst.2)]
fys. o. elektrotekn. ledare, överförare (av kraft, värme o. d.); särsk. om isolerad ledare som på elektricitetsmaskin uppsamlar elektriciteten; äv. bildl. VetAH 1757, s. 17. Någre kroppar låta värmet mycket lättare genomtränga sig, än andre. Sådane sägas vara goda ledare (conducteurer) för värmet. Gadolin InlChem. 6 (1798). Berzelius Kemi 1: 47 (1808; på elektricitetsmaskin). Bremer Brev 2: 59 (1840; bildl.). Rydberg FysUtv. 34 (1903).

 

Spalt K 2092 band 14, 1937

Webbansvarig