| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KONISK kω4nisk, adj.; adv. -T.
som har formen av en kon, kägelformig; vars konturer överensstämma med en kons; som hör till l. härrör från l. hänför sig till en kon. En konisk bärgstopp. Ett koniskt glas. Koniska kugghjul. Konisk yta. Triewald Förel. 2: 51 (1729, 1736). Coniske hvalf. NoraskogArk. 6: 12 (1768). Lapparnes mössa är conisk som en sockertopp. Læstadius 1Journ. 125 (1831). — särsk.
a) geom. i uttr. konisk sektion, figur som uppkommer, då en rät, cirkulär kon skäres av ett plan, kägelsnitt. Palmquist ConSect. 29 (1752). TMatFysKemi 1917—18, s. 208.
b) geogr. i uttr. konisk projektion, kartprojektion som erhålles, då (en del av) jordytan tänkes projicerad på en cirkulär kons mantelyta, vilken därefter utvecklas till ett plan, kägelprojektion; motsatt: cylindrisk o. perspektivisk projektion. VetAH 1817, s. 163. Eriksson Kartprojekt. 15 (1916).
c) tekn. i uttr. konisk växel, inrättning för utväxling, bestående av två koniska kugghjul. TT 1873, s. 243. Nerén (1930).
d) i överförd l. oeg. anv.
α) tekn. i uttr. konisk svarvning, konisk gängning, svarvning osv. avsedd att giva arbetsstycket konisk form. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 4. Därs. 3: 65.
β) fys. i uttr. koniska pändeln, konisk svängning, konisk pändelrörelse o. d., pändel resp. svängning osv. av pändel som vid rörelse beskriver en konisk figur. Koniska pendeln. JernkA 1829, Bih. s. 360. Koniska svängningar. Edlund ÅrsbVetA 1851, s. 7. Moll Fys. 5: 49 (1897).
Spalt K 2112 band 14, 1937