Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KONSEKUTIV kon1sekɯti4v l. -ku-, l. 01—, l. 300~2 l. 400~1 (kånnsekuti´v Dalin), adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
I. adj.
1) (numera bl. i fackspr.) följande omedelbart efter varandra, sammanhängande; särsk. om tal l. nummer l. tidsmoment o. d.: följande omedelbart efter varandra i en serie av tal osv.; i rad. Fennia XVI. 3: 74 (1761). På tre consecutive Postdagar har jag erhållit min Brors angenäma Bref. Calonius Bref 308 (1797). Summan av kvadraterna på tre konsekutiva jämna tal. Hedström o. Rendahl Alg. 77 (1915). En .. ångare för konsekutiva resor under hela säsongen. DN(A) 1934, nr 17, s. 15.
2) som utgör l. innehåller en följd av ngt.
a) med. som inträffar efter en sjukdom l. under dess avtagande; som utgör följdsjukdom; följd-. Alm(Sthm) 1814, s. 43. TLäk. 1834, s. 148. Den art af Veneriska smittan, som plägar få namn af consecutiva symptomer. BL 1: 4 (1835). Löwegren Oftalm. 416 (1923).
b) log. om ett begrepps kännetecken: härledd (se HÄRLEDA 1 b). Lindblom Log. 11 (1836). Rein Log. 11 (1882).
c) [jfr motsv. anv. av nylat. consecutivus] språkv. som innebär l. angiver följd; i uttr. konsekutiv bisats, bisats som angiver en följd av huvudsatsens handling, följdsats (se d. o. 1); konsekutiv konjunktion, konjunktion som inleder en konsekutiv bisats. De konsekutiva konjunktionerna att, så att, så. Boivie SvSpr. 323 (1834). Brate SvSpr. 204 (1898).
Spalt K 2136 band 14, 1937