Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONSONANT kon1sonan4t l. -så-, äv. -sω-, adj. o. sbst. r. l. m. l. f.; ss. adj. -are, n. o. adv. =; ss. sbst. best. -en; pl. -er. Anm. I bet. II 2 förekommer ordet i ä. tid i lat. form med lat. böjning. Sigfridi B 6 b (1619: Consonantes, pl.), Swedberg Schibb. 3 (1716: med en consonante), Molander Förespel 11 (1753: consonantes, pl.).
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konsonant, adj. o. sbst., eng. consonant, adj. o. sbst., fr. consonant, adj., av lat. consonans (gen. -antis), p. pr. av consonare (se KONSONERA)]
I. mus. adj.; om ton l. intervall l. ackord: som åstadkommer l. bildar l. utgör en konsonans; konsonerande; motsatt: dissonant. Consonanta accorder. SP 1779, s. 385. Ju flere partialtoner koincidera, desto konsonantare är klangen. ALindgren i SvMusT 1885, s. 123. 3NF 11: 1118 (1929).
II. sbst.
1) mus. konsonerande intervall; konsonerande ackord; motsatt: dissonant. Hülphers Mus. 33 (1773). SP 1779, s. 385. Weste FörslSAOB (1823).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. eng., ävensom av fr. syllable consonante, lat. (littera) consonans; jfr äv. lat. consona (substantiverat fem. av consonus, adj., medljudande), varav fr. consonne] språkv. språkljud som icke är vokal, dvs. som i regel icke tjänstgör ss. stavelsekärna, utan uttalas i anslutning till en vokal, medljud; bokstav som är tecken för dylikt ljud. Pourel de Hatrize Föret. 7 b (1650). När en Consonant står emellan två vocaler, hörer han till den sednare vocalen. Sahlstedt CritSaml. 148 (1759). Dubbelt konsonantljud tecknas med dubbel (tvåskrifven) konsonant. Enberg SvSpr. 60 (1836). Klara vokaler och rena konsonanter. Oljelund GrRidd. 126 (1926). — jfr ANLJUDS-, AVLEDNINGS-, BIND-, DUBBEL-, HALV-, HÄRLEDNINGS-, NASAL-, ROT-KONSONANT m. fl.
Ssgr (till II 2; språkv.): A: KONSONANT-ANHOPNING~020. —
-ASSIMILATION. Söderwall Hufvudep. 12 (1870). —
-DIGRAF. Enblom EngSpr. 1: 7 (1856). —
-DISSIMILATION. Landsm. XI. 8: 39 (1896). —
-FÖRBINDELSE. konkret. ASScF 5: 12 (1855, 1858). Konsonantförbindelserna ms och mt. Richert Ljudlag. 304 (1866). —
-FÖRDUBBLING. dubbelteckning av långt konsonantljud; äv.: fördubbling av konsonantljud. Leopold i 2SAH 1: 132 (1801). —
-FÖRENKLING. enkelskrivning (l. förenkling) av (lång) konsonant. Rydqvist SSL 4: 349 (1870). —
-FÖRMILDRING. i fråga om östersjöfinska språk o. lapska dialekter, äldre benämning på: stadieväxling. Suomi 1841, 4: 21. Flodström SvFolk 210 (1918). —
-GEMINATION. Suomi 1845, s. 363. —
-LJUD. Leopold i 2SAH 1: 183 (1801). —
-LÄNGD. —
-MÖTE. (konsonant- 1829—1882. konsonants- 1886) Pettersson HebrGr. 22 (1829). Sundén o. Modin Stil. 19 (1871). —
-STAM. på konsonant slutande ordstam. Blomberg Omlj. 28 (1865). —
-SYSTEM. sammanfattningen av de i ett språk (l. en dialekt o. d.) förekommande konsonanterna, konsonantism. Liffman Petersen 115 (1837). —
-TECKEN. bokstavstecken som betecknar konsonant. Rydqvist SSL 1: XI (1850).
B (†): KONSONANTS-MÖTE, se A.
Avledn. (till II 2; språkv.): KONSONANTISK, adj. [jfr t. konsonantisch] Alliterationen är antingen consonantisk eller vocalisk. Munch FsvFnoSpr. 110 (1849). —
KONSONANTISM, r. [jfr t. konsonantismus, eng. consonantism, fr. consonantisme] konsonantsystem. Rydqvist SSL 1: 144 (1850).

 

Spalt K 2158 band 14, 1937

Webbansvarig