Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KONTRAPUNKT kon3tra~puŋ2kt, r. l. m.; best. -en.
mus. eg.: självständig melodi satt till ett givet tema (”cantus firmus”); sätt l. konst l. lära att till ett tema sätta självständig melodi (efter vissa regler); äv. allmännare: polyfon flerstämmighet; jfr DISKANT 1. Enkel kontrapunkt (vid vilken stämmorna alltid bibehålla samma plats i förhållande till varandra). Dubbel kontrapunkt (vid vilken stämmorna kunna omvändas så att den övre blir understämma o. den nedre överstämma). Lärare i kontrapunkt vid musikkonservatoriet. Nordforss Theaterdir. 77 (1799). Euterpe 1: 14 (1823). En musikalisk artist, som iakttager harmoniens och kontrapunktens allmänna lagar. Leopold 5: 191 (c. 1827). Canon .. kallas ett efter contrapunktens föreskrifter .. utarbetadt musikstycke. Mankell Lb. 142 (1835). Improvisera en kontrapunkt till en gifven bas. Wegelius MusH 100 (1891). Jeanson (o. Rabe) 1: 41 (1927).
KONTRAPUNKTIK, r. kontrapunktisk konst l. lära. Wegelius MusH 142 (1892). Jeanson (o. Rabe) 1: 77 (1927). —
KONTRAPUNKTISK, adj. [jfr t. kontrapunktisch] Vogler Clavérsch. 51 (1798). En kanon är en kontrapunktisk sats. Bauck 1Musikl. 2: 70 (1871). Kontrapunktisk skicklighet. Norlind MusLex. 374 (1913). —
KONTRAPUNKTIST, m.||ig. [jfr t. kontrapunktist, fr. contrapontiste, it. contrappuntista] (mindre br.) kontrapunktiker. JournSvL 1800, s. 373. (Hennerberg o.) Norlind 2: 39 (1912).
Spalt K 2273 band 14, 1937