Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONVEX konväk4s, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konvex, eng. convex, fr. convexe; av lat. convexus, välvd, buktig, p. pf. av convehere, sammanföra, av com (se KON-) o. vehere, föra, forsla (jfr VEHIKEL)]
1) utåtbuktad; kupig; motsatt: konkav. En konvex lins, spegel. En konvex yta. Rålamb 8: 210 (1691). Fogle-vingen är .. convex eller förhögd på den öfra (sidan). Triewald Förel. 1: 321 (1728, 1735). (De långsynta) hafva gagn af Convexa Glas. Duræus Naturk. 127 (1759). Bergstrand Astr. 123 (1925). — jfr BI-, DUBBEL-, KONKAV-, PLAN-KONVEX.
2) geom. om vinkel: som är större än summan av två räta vinklar. Bergroth Geom. 13 (1876).
Ssgr (till 1): A: KONVEX-GLAS. [jfr t. konvexglas] oftalm. konvext glas för glasögon. SFS 1881, nr 72, s. 2. —
-KONKAV. (konvex- 1873 osv. konvexo- 1854—1888) [jfr t. konvex-konkav, eng. convexo-concave] (i fackspr.) om spridningslins: som på ena sidan begränsas av en konvex, på den andra av en konkav yta. Fock 1Fys. 301 (1854). Malmberg David 7 (1910). —
-KONVEX. (konvex- 1885—1889. konvexo- 1845—1889) [jfr t. konvexkonvex, eng. convexo-convex] (†) om lins o. d.: bikonvex. Gynther ConvHlex. (1845). Fock 1Fys. 301 (1854). Björkman (1889). —
-SPEGEL. (i fackspr.) Andersson (1845).
B (†): KONVEXO-KONKAV, -KONVEX, se A.
Avledn. (till 1): KONVEXITET, r. l. f. [jfr t. konvexität, eng. convexity, fr. convexité, lat. convexitas]
1) (i sht i fackspr.) konvex buktning l. krökning. Wallerius Tank. 137 (1776). BotN 1931, s. 248.
2) (numera bl. anat., föga br.) konkret: upphöjning. Linné Ungd. 2: 299 (1734). Slätten är flack .. samt lagd af naturen uti lindriga och knapt synliga convexiteter, .. afskilde med .. dälder. Dens. Sk. VI (1751). LbKir. 1: 455 (1920).

 

Spalt K 2333 band 14, 1937

Webbansvarig