| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOPPLARE kop3lare2, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2, 3 m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
vbalsbst. till KOPPLA.
1) (i fackspr.) till KOPPLA 1; ss. senare led i ssgr: apparat l. anordning medelst vilken koppling kan göras; kopplingsanordning; jfr BATTERI-, CELL-, FRÅN-, IN-, LINDNINGS-, OM-, PARALLELL-, SERIE-, SLANG-, START-, STJÄRN-, TRIANGEL-KOPPLARE m. fl.
2) (†) till KOPPLA 2: intrigmakare, ränksmidare. Schroderus Os. III. 1: 306 (1635). Tå thesze kobblare, som land och folck förderfwa, skola liggia för hund och ram (dvs. korp). Swedberg Dödst. 229 (1711).
3) till KOPPLA 3: person som (av dåliga bevekelsegrunder) stiftar äktenskap mellan personer l. (numera vanl.) som sammanför personer till (olovligt) könsumgänge; (initiativtagande) mellanhand i kärleksaffärer; särsk. i fråga om yrkesmässigt bedrivande av koppleri; äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv. Schroderus Albert. 2: 45 (1638). Kopplare och dobblare äro tine (dvs. syndarens) compagnioner. Scherping Cober 1: 301 (1734). Så snart .. en vällustig vekling .. hade betjent sig af den store koplaren — Guldet. Eurén Kotzebue Orth. 2: 30 (1794). Hagberg Shaksp. 7: 35 (1849; oeg.). Östergren (1930). — jfr HOR-KOPPLARE.
-VIS, sbst. (föga br.) i uttr. på kopplar(e)vis, på kopplares sätt, såsom (en) kopplare. Lind (1749). Bring Dante 90 (1913).
KOPPLERSK, adj. [efter t. kupplerisch] (†) som bedriver koppleri. Koplerske Qwinnor. Schroderus Albert. 3—4: 164 (1638). Lindströmer Klinger FaustLefv. 1: 63 (1801). —
KOPPLERSKA, f. (-arska c. 1730—1794. -erska 1638 osv.) kvinna som bedriver koppleri; äv. oeg. o. bildl. Schroderus Albert. 2: 96 (1638). (Om) han förtrodt sig åt en girig kåplerska. Österling Ter. 1: 395 (1699). Svartsjukan är den argaste kopplerska. Fahlcrantz Schiller Fiesko 8 (1821). LD 1936, nr 24, s. 1.
Spalt K 2385 band 14, 1937