Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KORREKTOR koräk3tor2, stundom 040 (corre`ctor Weste; kårrä´cktårr Dalin), m.; best. -n; pl. -er kor1äktω4rer, äv. -ek-.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. korrektor, eng. corrector, ävensom fr. correcteur; av lat. corrector, person som beriktigar l. förbättrar ngt, till p. pf.-stammen i corrigere (se KORRIGERA)]
(i fråga om ä. förh.) boktr. korrekturläsare; i sht om korrekturläsare anställd vid ett tryckeri. 2Saml. 4: 31 (1604). (Täubels) Orthotypographiska Handbok för Correctorer. Täubel Boktr. 1: 1 (1823). Schück SvFörlBokhH 1: 66 (1923; i fråga om förh. under 1500-talet).

 

Spalt K 2465 band 14, 1937

Webbansvarig