| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOSMISK kos4misk, adj.; adv. -T.
1) (i fackspr.) som hör till l. ingår i världsordningen; som hör till l. har avseende på l. behandlar kosmos l. universum. Frey 1841, s. 42. Att grekerna haft samma föreställningar som egypterna .. om de dödas uppståndelse i samband med det kosmiska livets. 2VittAH 35: 273 (1927). (Hos Spinoza) förkunnas .. att kärleken är en kosmisk princip. Larsson Spinoza 463 (1931). — särsk.
a) astr. o. fys. i uttr. kosmisk fysik, läran om de fysikaliska förhållandena i universum (omfattande astrofysik o. geofysik); stundom i uttr. kosmisk fysiker, person som sysslar med, är hemmastadd l. fackman i kosmisk fysik. 2NF 9: 157 (1908). Därs. 34: Suppl. 300 (1922).
b) filos. som ss. tillhörande världsordningen står utanför området för o. är opåvärkbar av människans vilja; motsatt: etisk, moralisk. Det goda, hvilket jag kunde tvingas att göra, ägde endast naturen af ett cosmiskt godt. Biberg 2: 116 (c. 1820). Wisén Oden 60 (1873). (En förening av sedlighet o. lycksalighet) kan .. icke åstadkommas genom människans egen verksamhet, och är sålunda ej en etisk, utan en kosmisk idé. Nyblæus Forskn. III. 1: 50 (1886).
2) (i fackspr., i sht astr. o. fys.) som hör till det fysiska universum ss. skilt från jorden, som existerar l. försiggår l. har sitt ursprung l. sina betingelser utanför jorden o. dess atmosfär. Gissningen att desse kulor (dvs. meteorstenar) voro af kosmiskt ursprung .. låter .. icke bevisa sig. Berzelius Kemi 1: 176 (1808). Kosmiska företeelser. Björling Meteor. 70 (1874). SvD(A) 1933, nr 5, s. 20. — särsk.
a) i uttr. kosmiskt stoft, sammanfattande benämning på de i världsrymden förekommande små fasta kropparna, i storlek varierande från små meteorer till molekyler, meteoritstoft. Nathorst JordH 120 (1888). Bergstrand Astr. 269 (1925).
b) i uttr. genomträngande kosmisk strålning, stundom enbart kosmisk strålning, viss från rymden kommande strålning med ovanligt stor genomträngningsförmåga, ultrastrålning, höjdstrålning. SvD(A) 1926, nr 155, s. 3. GHT 1934, nr 90, s. 6.
3) i uttr. som hänföra sig till individens förhållande till l. uppfattning av universum.
a) (psykol. o. i vitter stil) som är (en yttring av) individens (metafysiska l. religiösa) reaktion mot universum l. världsordningen; urspr. o. ofta i uttr. kosmisk (livs)känsla. GHT 1901, nr 111 B, s. 1. En vördnad, som närmade sig den religiösa, den kosmiska känslan. Hellström Kusk. 145 (1910). Kosmisk trängtan och sprängd form äro karakteristiska för Alfred Mombert. 2NF 38: 1012 (1926).
b) (i vitter stil) övergående i bet.: ”överjordisk”, ofantlig, väldig, oändlig. Mot höga rymders kosmiskt svala blå. Ekelund TidÅr 84 (1919). Filmstjärnor av kosmiska mått. Bergman LBrenn. 190 (1928).
Spalt K 2554 band 14, 1937