Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRAKEL krake4l (-kä´l Dalin), n.; best. -et; pl. = ((†) -er Ekeblad Bref 2: 411 (1664)).
Ordformer
(-ke(e)l (-cheel) 1599 osv. -kell 1599—1662. -kiel 1652)
Etymologi
[jfr ä. d. krakel; av mnt. krakēle, larm, träta, holl. krakeel, t. krakel; av oklart urspr.]
(ngt vard.) högljudt gräl (ofta i samband med slagsmål), ”gruff”; förr äv.: (mer l. mindre långvarig) osämja; tvist. Ställa till krakel, komma l. råka i krakel, förr äv. hava l. föra krakel, förr äv. leva l. ligga i krakel (med ngn). VgFmT II. 2—3: 114 (1599). En skockz skipper .. ville föra krakell medh Hans Carnaeij om före för:de 12 t:r sill, som han hono[m] leffuererat haff[uer]. SkrGbgJub. 6: 556 (1620). Han haver haf(t) krakel med sin corporall och haver stukett honom ijgenom armen. OxBr. 6: 20 (1627). Thet är itt gammalt kracheel. RP 8: 285 (1640). Han hafuer legat i krakiel med sin gårdman i långh tijdh. VDP 1652, s. 87. Då de på Åby marknad råkade i något krakel. Wigström Folkd. 2: 293 (1881). De .. hade kommit i bestämd avsikt att ställa till krakel. SvD(A) 1935, nr 3, s. 7. — jfr GRANNA-, STUDENT-KRAKEL. — särsk.
a) (†) om sak, i uttr. vara i krakel, vara föremål för tvist. De persedlar, ”som nu är i Krakeell”. BtÅboH I. 8: 56 (1636).
b) (†) i utvidgad anv., i uttr. lida krakel, hava obehag l. olägenhet. Ansgarius medh omsårgh full / Lijder krakel för Bremen skull. Messenius Christm. 222 (c. 1616).
Anm. Ss. skämtsam ombildning av krakel förekommer ngn gg det neutr. sbst. kraklamente. Så kom’ vi i kraklamente på gården. Topelius Dram. 64 (1851, 1881). Egentligen skullen I sitta i stocken hela ältan för det här kraklamentet. Lindqvist Dagsl. 3: 49 (1904).
Ssgr: A: KRAKEL-MAKARE. (ngt vard.) person som gärna ställer till ”krakel”. Hoppe (1892).
B (†): KRAKELS-MAN, m. krakelmakare. VDAkt. 1651, nr 204. —
-MÄNNISKA. krakelmakare. SUFinlH 4: 173 (1613).
Avledn.: KRAKELA, v.; -are (Hyltén-Cavallius). (-e(e)la 1629—1848. -ella 1636) (†) ställa till bråk l. gräl, ställa till krakel; gräla, träta, tvista. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 303 (i handl. fr. 1629) Dhe hafua krakellat sin emelan om någre styker Richs dall. BtÅboH I. 8: 6 (1636). Studenterna (i Wien) .. fraterniserade med .. (arbetarna) och började krakela med borgerskapet. Tiden 1848, nr 257, s. 1. —
KRAKELSK l. KRAKELISK, adj. (-lesch 1637—1638. -lisk 1629—1686. -lsch 1633. -lsk 1633—1865) [jfr d. krakelsk; av nt. krakeelsch, t. krakeelisch] (†)
1) som har benägenhet att ställa till krakel, trätlysten, grälsjuk. Een krakelsk meniskia. BtÅboH I. 6: 90 (1633). Larsen (1865).
2) om sak: som är l. kan bliva föremål för tvist, tvistig. BtÅboH I. 4: 61 (1629). Robert sade dett wara krakelesche saker, wille dem eij acceptera. Därs. 13: 203 (1638).

 

Spalt K 2631 band 14, 1937

Webbansvarig