Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRAM kra4m l. kram4 (ā Weste; a långt Dalin), adj.1 krama resp. kramma; kramare resp. krammare.
Ordformer
(kraam 1712. kram 1639 (: kramsnöö) osv. kramm 1696—1919. krammer 1665)
Etymologi
[sv. dial. kram, kramm; jfr d. dial. (Bornholm) krammer, nor. kramm, kram, isl. krammr; besläktat med got. qrammiþa, fuktighet. — Jfr KRAMA]
om snö: som är fuktig o. formbar på grund av tö. Sniön bleff kram. Gyllenius Diar. 201 (c. 1660). Runeberg (gjorde) en snöboll af den krama snön och slungade den. Strömborg Runebg 3: 104 (1889). PåSkid. 1928, s. 361. — särsk. (†) i allmännare anv.: som går att krama (ur), mjuk; äv. bildl.: som låter behärska sig, foglig. Lohman Vitt. 397 (1723). All naturen blir för men’skiosnille kram, / Men ingen konst och macht kan giöra tungan tam. Kolmodin QvSp. 1: 293 (1732). Krama drufvor. Lohman Vitt. 384 (c. 1735).
Ssg: KRAM-SNÖ. Schroderus Comenius c 1 b (1639). En tidig februarimorgon med takdropp och kramsnö. Moberg Sedebetyg 142 (1935).
Avledn.: KRAMHET, r. l. f. särsk. (†) till KRAM, adj.1 slutet. Sålan (på sandalerna) .. antager (snart) en kramhet, hvilken hindrar halkor .. på de af våt lera eller slippriga stenar höljda ställen. Gosselman Col. 2: 19 (1828).

 

Spalt K 2636 band 15, 1937

Webbansvarig