Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRAMPA kram3pa2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er (möjl. äv. att hänföra till sg. KRAMPE l. KRAMP) ArkliR 1527: 25 (1527: Flotekramper), VGR 1800 (: Låskramper)); förr äv. KRAMPE, sbst.2, l. KRAMP, sbst.2, r. l. m.; pl. -ar l. -er (jfr ovan).
Ordformer
(-a 1541 (: krampo, obl. form), 1635 osv. -e 1687—1838. kramp 1745 (: stådt i kramp), c. 1825 (: jernkramp, i vers). crammer, pl. 1651)
Etymologi
[y. fsv. krampe (SthmSkotteb. 2: 34) i bet. 4; jfr sv. dial. kramp, krokig l. böjd ställning, sadelbåge, östsv. dial. krampa, krokigt trä som ersätter gångjärn m. m., issko bestående av trästycke med järn under, krysshult, d. krampe, mnt. krampe (fsax. krampo), mnl. krampe, fht. krampf, ä. t. krampe, eng. (lånat från kontinentalgerm. spr.) cramp; dels inhemskt, dels (i bet. 4 o. 5) inlånat från mnt. l. t.; av samma stam som KRAMP, sbst.1 o. KRAMPA sbst.1]
1) [jfr sv. dial. (Smål.) sätta på kramp] (†) böjd ställning; i uttr. stå i kramp, om sädeskärve: stå i böjd ställning med utbredd stubb. När säden så stådt i kramp vid pas en vecka, lägges den (osv.). Linné Gothl. 326 (1745).
2) (†) ett slags primitiv issko använd vid vinternotfiske. Schultze Fisk. 139 (1778).
3) (†) sjöt.
a) om knap l. krysshult. En krampa til at biläggia Tog på med 2 Spikar. Rålamb 10: 37 (1691). — jfr HORN-KRAMPA.
b) om stödkloss. Dalman (1765).
4) i krok böjt järn som kan fasthålla ngt (t. ex. ss. mur- l. bjälkband) l. på vilket ngt kan hängas l. vid vilket ngt kan fästas o. d.; särsk. om litet, u-formigt böjt järn (l. stift av järntråd) vars tillspetsade ändar kunna slås in i ngt o. som användes för att fästa l. fasthålla ngt. (Bräderna) komma offuan til lika tilhopa medh een krampo. 2Mos. 26: 24 (Bib. 1541). De ålades då att ”låta giöra sigh en krampa för bodhdören och slå där låss före”. BtÅboH I. 7: 50 (1635). Vid hvardera sadelbladet är fästadt: .. (bl. a.) 2:ne krampor för packremmar. Spak HbFältartill. 101 (1873). De särskilda stenarna (i de antika kvaderstensbyggnaderna) sammanfogades städse utan bruk, endast med bultar och krampor af trä eller metall. Eichhorn KonstH 7 (1881). Repet satt stramt fastbundet vid en krampa i väggen. Lagerlöf Mir. 112 (1897). Wägner Sval. 77 (1929). — jfr JÄRN-, LÅS-KRAMPA m. fl.
5) [jfr motsv. anv. i d.] (†) ett slags spänne för uppfästandet av hattbrättet på (i sht trekantiga) hattar; jfr HATT-KROK 1. GenMRulla 1687, s. 977 (1688).
Avledn.: KRAMPA, v.2 (v.1 se sp. 2641), -ning. (i fackspr.) till 4: fastgöra l. fästa (ngt) medelst krampor. TT 1900, M. s. 112. HbSkogstekn. 330 (1922).

 

Spalt K 2642 band 15, 1937

Webbansvarig