Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRANKT, äv. KRÅNKT l. KRÅNGT, adj. l. sbst. n.
Ordformer
(kran(c)kt c. 1700—c. 1880. krångt 1784—1856. krånkt 1793—1798)
Etymologi
[sv. dial. krankt, krånkt, krångt; till KRANK, sbst.2; urspr. sbst., av t. krankt (se KRANK, sbst.2), men åtm. i senare tid sannol. uppfattat ss. ett adj. n.]
(†) (ngt) förhäxat, förtrollat, spökaktigt; vanl. i substantivisk anv. Efter Hönsegället, eller Hanegalet om ottorna, skal man (enl. folktron) intet hafwa meer at fruchta för kranckt och spöke. Isogæus Segersk. 1096 (c. 1700). Syner och uppenbarelser af allehanda liflösa andar och annat kranckt. Lundberg Paulson Erasmus 86 (1728). Ther är krankt (spökar) i huset. Lind (1749). Gud vet något krånkt grasserar där. Bellman Gell. 118 (1793). Om inte något krångt är med i saken så (osv.). Bremer Brev 3: 457 (1856). En ska spotte tre gånger, når dä ä någä krankt, plä di säja. Granlund Ordspr. (c. 1880).

 

Spalt K 2651 band 15, 1937

Webbansvarig