Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KRATT krat4, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
1) (†) småkrafs, strunt, skräp. Weste (1807). Jag metade och fick något smått kratt. Dens. FörslSAOB (1823).
2) (utom i södra Sv. nästan bl. i vitter stil) busksnår; lågvuxen, risig o. snårig småskog. Fischerström 4: 7 (1792). Wennerberg 3: 57 (1883). Af gräset och krattet halft öfvervuxna grundmurar. Klinckowström BlVulk. 2: 125 (1911). Skog av ek och bok förutom surskog och kratt. Campbell SkånBygd. 81 (1928). — jfr BUSK-KRATT.
(2) -MARK. mark bevuxen med buskar o. låg (risig) snårskog. Gillberg BeskrChristL Föret. (1767). Campbell SkånBygd. 81 (1928). —
(2) -SKOG. Gillberg BeskrChristL 50 (1767). SvKulturb. 7—8: 101 (1931; i fråga om förh. i mellersta Skåne).
Spalt K 2673 band 15, 1937