| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KRATTA krat3a2, sbst.1, f.||ig. l. r.; best. -an; pl. -or.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) liten dålig häst, (häst)krake; skinkmärr; ngn gg: usel ko. CAEhrensvärd Brev 1: 215 (1791; om ko). KrigVAH 1805, s. 150. Eländiga krattor. Wrangel HbHästv. 1139 (1886). NTIdr. 1898, Julnr s. 10.
2) (vard.) om person: mindervärdig person; odugling; krake; feg stackare, kruka. SAHedlund (1856) i Sturzen-Becker 1: 224. Två (av urmakarna) voro gamla gubbar och de andra två riktiga krattor, som fuskade lika bra, som de höggo oförskämt för sig. Wetterbergh GNord 17 (1862). En kratta har hon alltid varit. Lange Luba 125 (1889).
3) (vard., mindre br.) om föremål för att beteckna det ss. ynkligt litet l. obetydligt; särsk. följt av prep. till o. sbst. som betecknar det föremål som avses. En liten kratta till ångbåt. Andersson Verldsoms. 1: 75 (1853). Ynkliga, små krattor till äplen. Tholander Ordl. (c. 1875).
Spalt K 2674 band 15, 1937