Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRATTA, v.1 -ade.
Etymologi
[fsv. kratta, motsv. d. kratte; sannol. av nt. kratten, motsv. t. kratzen (jfr KRATSA, v.). — Jfr KRATTA, v.2, ävensom KRATT, sbst.1—2, KRATTA, sbst.1—2]
(†) riva; klå, klia; krafsa; klösa. Linc. (1640; under rado). (Påfåglarna) kratta med sina Fötter. IErici Colerus 1: 389 (c. 1645). När the (dvs. fåren) med Hornen eller Fötterna kratta sig på Ryggen. Därs. 2: 134. Han klöste och krattade sitt Ansichte medh Naglarna. Sylvius Curtius 560 (1682). Ihre (1769).
Särsk. förb. (†): KRATTA SIG UPP. The begynte medh händerne kratta och grijpa sigh vp öfwer stora Stenar och Klyfftor. Sylvius Curtius 381 (1682).

 

Spalt K 2674 band 15, 1937

Webbansvarig