Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRENÅ krenå4, r. l. m.; best. -n l. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cr-. -neau (-nau) 1797—1900. -nå 1880 osv.)
Etymologi
[av fr. créneau, tinne, skottglugg, av ä. fr. crenel (varav eng. crenel(le)), av vulgärlat. crenellum, avledn. av vulgärlat. crena, inskärning. — Jfr KRENELERA]
1) (mindre br.) byggn. om (mindre) tinne som anbragts ss. prydnad på byggnad; vanl. i pl. Till täckplattor å gaflar och krenåer etc. har användts kalksten. TT 1898, Byggn. s. 35. Därs. 1900, Byggn. s. 25.
2) (i sht förr) mil. i fästningsmur l. dyl. anbragt skottglugg för handgevär; nästan bl. i pl. Hufvudverket (av en fästning kan) försvaras genom .. (bl. a.) gevärs-elden från crenauerna. KrigsmSH 1797, s. 149. KrigVAH 1887, s. 145. Bååth-Holmberg FlickDagb. 11 (1912).

 

Spalt K 2700 band 15, 1937

Webbansvarig