Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRETA, v.1, äv. KRÄTTA, v. -ade. vbalsbst. -ARE (Kempe Graanen A 10 a (1675)); jfr KRET, sbst.2
Ordformer
(kret- 1664—c. 1755. krett- (krehtt-) 1541—1769. krätt- 1696—1755 (i nytryck av ”gamla bibelöversättningen” ännu in på 1900-talet))
Etymologi
[sv. dial. kreta, käbbla, småträta, reta, förtreta, kretta, knysta, krätta, giva ifrån sig ett svagt ljud; väl av mnt. kreten (äv. kriten), strida, gräla, tvista, o. kretten, reta, plåga, besvära (vilka båda ord redan i mnt. delvis sammanfallit); jfr nyisl. krita, knorra, brumma, d. kritten, gnatig, knarrig, vresig; av ovisst urspr.]
(†)
1) om hund: bjäbba, gläfsa. När Jsraels barnom skal icke en hund kretta medh sinne tungo. 2Mos. 11: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: gläfsa). De kretande Hundar. Kempe Krigzpersp. 217 (1664; bildl.). Ihre (1769). jfr: Man säger om ett lindabarn, at thet krettar, när thet rörer munnen och småknorrar. Swedberg Schibb. 185 (1716).
2) käbbla; gräla; säga emot. Kempe Graanen A 10 a (1675). Gudh nådel(igen) beware, krätta här om, dher man weste dhet wara Kongl. Maij:ttz allernådigste willja och befallning. VDAkt. 1696, nr 231. Ingen töras skal mot tig med tungan kretta. Kolmodin QvSp. 1: 162 (1732). Möller (1755).
3) reta, plåga, besvära. På dett, att jagh icke må krehtte andre om min bettalningh. OxBr. 5: 296 (1624).

 

Spalt K 2704 band 15, 1937

Webbansvarig