Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRETIN kreti4n, m.||ig.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cr-)
Etymologi
[jfr t. kretin, kretine, eng. cretin; av fr. crétin, kretin, biform till chrétien, kristen (se KRISTEN); anledningen till benämningen oviss]
i sht med. person behäftad med kretinism; äv. (vard.) i allmännare anv.: ”idiot” (se d. o. I 3). VetHLäk. I. 1: 72 (1793). Nu ha de kretinerna (dvs. tjänsteflickorna) inte klippt lampveken ordentligt! Strindberg TrOtr. 2: 266 (1890). Kretiner äro i regel barn av strumösa föräldrar. SvD 5/5 1929, Söndagsbil. s. 8.
Ssgr: KRETIN-ARTAD, p. adj. [jfr t. kretinenhaft] särsk. om person. Cygnæus 2: 18 (1858). —
-TRAKT. (i fackspr.) där kretinism förekommer endemiskt. 2NF 14: 1270 (1911).
Avledn.: KRETINISM, r. l. m. [jfr t. kretinismus, eng. cretinism, fr. crétinisme] i sht med. benämning på en (i sht i alpdalar förekommande) på sjukliga förändringar i sköldkörteln beroende art av idioti (se d. o. 1), förbunden med svåra kroppsliga utvecklingshämningar. VetHLäk. III. 4: 15 (1796). Hofsten Ärftl. 1: 151 (1927).

 

Spalt K 2705 band 15, 1937

Webbansvarig