| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KROAT krωa4t l. kro- l. krå-, m.; best. -en; pl. -er; förr äv. CHORVAT, anträffat bl. i pl. -er.
1) manlig individ av en med serberna närbesläktad sydslavisk folkstam, bosatt i Kroatien o. angränsande delar av Jugoslavien; i pl. om individer av denna folkstam utan avs. på kön. Björkegren 714 (1784). Sundevall Zool. 30 (1864). Sitt språk skriva kroaterna med latinska bokstäver. Nordenstreng EurMänRas. 206 (1917). — särsk. hist. i fråga om de (väsentligen) av kroater bestående (kavalleri)truppförband som under trettioåriga kriget o. senare tillhörde den kejserliga armén o. som utmärkte sig gm duglighet, men tillika gm vildhet o. råhet. KrigsmSH 1802, s. 48. Nu flyktar kroat och nu viker vallon (vid svenska härens sista angrepp vid Lützen). Snoilsky 3: 6 (1883). Böök Lejon 196 (1935). jfr: Fara fram som en kroat, hugga ner, skända och bränna och sälja. Strindberg Fagerv. 252 (1902).
2) (†) bildl. med anslutning till 1 slutet, om obändig, vild o. hänsynslös sälle, krabat. Men låt ej passionen, den vilda Kroaten, / Förhärja och bränna den fria staten. Nyberg 3: 102 (1842).
Spalt K 2857 band 15, 1938