Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRUD krɯ4d, adj. -are. Anm. Ordet användes icke i n. sg. obest.
Ordformer
(förr äv. skrivet crud)
Etymologi
[av lat. crudus, rå, okokt, omogen, till cruor, det råa, tjocka blodet; besläktat med RÅ, adj.]
rå, okokt; nästan bl. (föga br.) bildl. Crud andelig föda. Wennerberg Bref 2: 30 (1851). Roosval FornkristK 186 (1933; bildl.).
Avledn.: KRUDITET, r. l. f. [jfr fr. crudité, av lat. cruditas (gen. -ātis)]
1) i den äldre medicinen: förhållandet att vara rå l. okokt l. osmält; särsk. konkret (vanl. i pl.): råa l. osmälta ämnen i mage l. tarmkanal. IErici Colerus 1: 276 (c. 1645). Vintren öfver samlas gemenligen i vår Maga och Tarmar en stor hop cruditeter och orenligheter. Hiorter Alm. 1738, s. 22. NF (1885). Ett uppenbart tecken på störd digestion [: kruditet]. Odenius 2Celsus 79 (1906).
2) (numera föga br.) bildl.; särsk.: råhet, grovhet (i uttryckssätt); särsk. konkretare, i sht om rått l. grovt uttryck(ssätt) (vanl. i pl.). Polyfem II. 27: 2 (1810). Wrangel Dikten 162 (1912). BonnierLittH 4: 174 (1930).

 

Spalt K 2944 band 15, 1938

Webbansvarig