Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRÖPEL, adj.; pl. kröpla.
Ordformer
(kröpel- 1654 (: kröpelbuskar). kröpla, pl. 1667)
Etymologi
[jfr ä. d. kröb(b)el, kröppel, nor. dial. krypl, mnt. kroppel, kreppel, mnl. cropel, cröpel, crepel, holl. kreupel; samhörigt med kröp(p)ling (se KRYMPLING)]
(†)
1) lam; vanför. Willman Resa 197 (1667).
2) småväxt; i ssgn KRÖPEL-BUSKE.
Ssg: (2) KRÖPEL-BUSKE. [jfr ä. d. kröb(b)eltræ, dvärgträ] (†) om småväxt buske. HT 1896, s. 42 (1654).

 

Spalt K 3101 band 15, 1938

Webbansvarig