Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUKELIKU kɯ1kelikɯ4, l. KUCKELIKU kuk1e-likɯ4, förr äv. KICKILICKI, interj. o. sbst. n., i bet. II 2 m. l. r.; ss. sbst. best. (knappast br.) -et l. -t (Östergren (1931)); pl. (knappast br.) -n (Östergren (1931)).
Ordformer
(kickilicki 1800. kuckeliku 1795—1934. kuckelku 1830. kuckliku 1732—1807. kuckuliku 1886—1906. kukeliku 1784 osv. kukuliku c. 1740—1885. ku ku li ku ku li ku 1688. kukuluku c. 1755)
Etymologi
[jfr d. kykeleky, kykliky, kykylyky, t. kikeriki, fr. coquerico; av ljudhärmande urspr.]
I. interj.; användt för att återgiva tuppens galande. Kolmodin QvSp. 1: 126 (1732). CFDahlgren 1: 304 (1836). Kukkuliku, .. klokka ä ʃu! Landsm. V. 5: 163 (1886; från Hälsingl.). Östergren (1931). — särsk. bildl., ss. utrop av mera obestämd innebörd. Warnmark Epigr. L 3 b (1688). Kukeliku! Nu är det påsk i rappet. DN(A) 1934, nr 83, s. 1.
II. sbst.
1) om tuppens galande. Paykull PVetA 1796, s. 23. Gyldne Bondtuppen trotsigt skrålar / Sitt kuckelku! Wadman Saml. 1: 151 (1830). Östergren (1931).
2) (enst.) benämning på tupp; särsk. användt ss. egennamn. Monsieur Kuckliku. Bergklint Vitt. 35 (1772).
3) (vard.) om hemlighetsfullt l. tvetydigt förehavande, fuffens, smussel, kuckel. Hvad har ni för kukeliku för er der? Björkman (1889). Han måste .. erkänna, att han haft liksom lite kuckeliku med henne. Koch Timmerd. 185 (1913).
4) (vard.) om felaktigt yttrande l. uttryck, (språklig) ”groda” (se d. o. 3). SvD(A) 1934, nr 24, s. 6.
Ssg (till II 3): KUKELIKU-DAM. (vard., numera föga br.) jfr DAM 7. Björkman (1889).
Avledn.: KUKELIKUA, v. (vard.) till I, II 1, om tupp: gala. TurÅ 1910, s. 246.

 

Spalt K 3120 band 15, 1938

Webbansvarig