Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUKU kukɯ4 l. kɯ-, äv., ss. två ord, kɯ4 kɯ4; äv. KUCKU kuk3u2 l. -ɯ2, resp. kuk4 kɯ4 (kúckù Dalin; i vers — ∪ CFDahlgren 2: 17 (1837)), interj. o. sbst. n.; ss. sbst. pl. = (Forsslund Storg. 15 (1900)).
Ordformer
(kucku 1815 (: kucku-rop), 1823—1931. kuko 1835. kuku 1771 osv. kuck kuk 1623. ku! ku! 1828—1832)
Etymologi
[jfr d. kukkuk, t. kuckuck, eng. cuckoo; av ljudhärmande urspr. — Jfr GUCKU, KUCKU, sbst.]
interj. återgivande gökens galande; äv. ss. sbst. WijsaFoglArt 9 (1623). Göken slutar sitt kuku. Bellman SkrNS 2: 34 (1771). Östergren (1931).

 

Spalt K 3121 band 15, 1938

Webbansvarig