Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUNIL, m. l. r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(kanil(e) 1536 (: Kanilen, sg. best.)—1579 (: canile). cannill- 1637 (: Cannillskin). kunil (cu-, -iil) 1536 (: kunilers, gen. pl.), c. 1580—1823. cunille 1538)
Etymologi
[jfr mht. künlin, küniklīn, ä. t. künykel, künele, küngele, eng. cony; av ffr. con(n)il, av lat. cuniculus (se KANIN). Beträffande växlingen mellan u o. a jfr KANIN]
(†) kanin. The högha berg äro the steengeters tilfluct, oc steenklufternar the kunilers. Psalt. 104: 18 (öv. 1536; Luther: Kaninichen). 3Mos. 11: 5 (Bib. 1541). Nicander SalOrdspr. 73 (1760). Anm. Det äldre bibelspråkets kunil har i Bib. 1917 ersatts av KLIPPDASS, beteckning för ett i klyftor levande djursläkte, något större än kaninen.
Ssgr (†): A: KUNIL-SKINN. kaninskinn. OxBr. 11: 709 (1637).
B: KUNILE-DJUR. kanin. Linc. (1640; under cuniculus).

 

Spalt K 3200 band 15, 1938

Webbansvarig