Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUPIDITET, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(vanl. skrivet cup-)
Etymologi
[av fr. cupidité, av lat. cupiditas (gen. -tatis), avledn. av cupidus, lysten, upptänd av älskog. — Jfr KUPIDON]
(†) lystnad, begär; äv.: benägenhet (till ngt). HB 3: 130 (1687). H:r Pastorens till trätor flagrante cupiditet. Cavallin Herdam. 5: 41 (cit. fr. 1728). Ekbohrn (1904).

 

Spalt K 3230 band 15, 1938

Webbansvarig