Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUPOL kupå4l l. kɯ-, l. -ω4l (-på´l Dalin; rimmande med sol Nicander 1: 343 (1822)), r. l. m. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er; förr äv. KUPPEL, r. l. m. l. f.; best. -n, äv. -en (SvBrIt. 1: 40 (c. 1700)); pl. kuppler.
Ordformer
(couple, cuple 1740—1778. kup(p)el (cup-, -ell) c. 1700—1846. coupol(e) 1791—1846. kupol (cu-) 1816 osv.)
Etymologi
[jfr d. kuppel (ä. d. äv. kupol); av fr. coupole resp. t. kuppel, av it. cupola, av mlat. cup(p)ula, diminutivbildn. till lat. cuppa, cupa, tunna (jfr KUPA, sbst.)]
1) valvkonstruktion med (mer l. mindre) cirkelformig l. månghörnig bas o. vanl. cirkelformigt l. av cirkelbågar sammansatt vertikalsnitt; halvklotformigt valv, rundvalv; äv. om tak av något avvikande (ss. lök- l. päronformig) typ. Then dubble Cupelen uppå kyrkian (dvs. Peterskyrkan i Rom) räknas ibland dhe största underwärk i architecturen. SvBrIt. 1: 40 (c. 1700). En Turkisk Mosquée, med en vacker kupell. Hasselquist Resa 131 (1751). Den lökformiga kupolen. Hahr ArkitH 170 (1902). Munthe IslamK 20 (1929). — jfr BI-, DOM-, HALV-, MIDT-, TAK-, TÄMPEL-KUPOL m. fl. — särsk. astr. om vridbart, halvklotformigt tak på observatorium. Siwertz JoDr. 180 (1928). OoB 1931, s. 253.
2) i oeg. l. bildl. anv.
a) (i vitter stil) om himlavalvet. Atterbom i Phosph. 1810, s. 267. Himlens blå kupol. Söderhjelm Runebg 2: 522 (1906). Engström Glasög. 191 (1911).
b) (i vitter stil, föga br.) om rund trädkrona. Bokarnes kupoler. Rosenius Naturst. 82 (1897). Hundraåriga ekar resa sina gröna kupoler öfver blomstermattor. Strindberg Fagerv. 8 (1902).
c) (i fackspr.) om kupolformigt bärgmassiv; förr äv. allmännare: bärgstopp. Hvart och et enstakadt Berg, för sig betracktadt, indelas uti Foten .., medlersta Delen .. och Spetsen, Toppen, eller Kuppeln. Rinman 1: 108 (1788). Vid Garsås och Färnäs, i kupolens vestra kant, .. träffas pegmatit. SvGeolU C 57: 10 (1883).
d) anat. om viss uppåt välvd del av mellangärdet. Petersson FysUnders. 108 (1908). Diafragma (har) två uppåtriktade s. k. kupoler. Broman Anat. 1: 128 (1931).
e) i sht mil. och vap. om skyddshuv.
α) (förr) om huv över antändningsinrättningen på vissa eldvapen. EldhandvSkjutsk. 2: 125 (1877).
β) om pansartak i torn för artilleripjäs; äv. om kupolformigt pansarskydd för annat ändamål. KrigVAH 1883, s. 236. Kupoler användas ibland äfven öfver pannorna. Hägg Flottan 19 (1904). Föraren (på ett visst flygplan) var placerad i en bepansrad kupol längst fram i flygkroppen. Jungstedt Flygv. 164 (1925). — jfr PANSAR-KUPOL.
Ssgr (till 1; i allm. byggn.): A: KUPOL-ARTAD, p. adj. —
-BASILIKA. Thordeman KyrkArkit. 70 (1923). —
-BYGGNAD. särsk. konkret. Upmark Lübke 561 (1872). 3SAH 5: 51 (1890). Sachramoskéen (i Jerusalem) .. är en kupolbyggnad med åttkantig omkrets. Hahr ArkitH 162 (1902). —
-BÄRG. geogr. = KUPP, sbst.2 2NF 31: 73 (1920). Därs. 33: 537 (1922). —
-FLAMUGN~02 l. ~20. metall. flamugn med kupolformat tak. UB 6: 49 (1874). —
-FORM; pl. -er. —
-FORMAD, p. adj. Rosendahl Farm. 85 (1897). —
-FORMIG. Bagge Wendt 326 (1835). —
-GLACIÄR. geogr. mer l. mindre kupolformig glaciär, iskalott, öis. Ymer 1931, s. 190. —
-GRAV, r. l. m. arkeol. forntida grav, bikupformigt murad av över varandra framskjutande ringar av stenblock, vanl. ingrävd i en kulle o. dyl. o. försedd med en gång som leder fram till en dörr. Boëthius HistLäsn. 1: 68 (1895). En mykenisk kupolgraf. Hahr ArkitH 42 (1902). —
-HALL. LdVBl. 1888, nr 85, s. 3. —
-HYDDA, r. l. f. etnogr. kupolformig hydda. Centraleskimåerna bygga kupolhyddor av snö. NoK 7: 102 (1922). —
-KYRKA. med kupolvalv. Ljunggren Resa 83 (1871). —
-KÖK. etnogr. Ymer 1922, s. 275. Det i Skåne förekommande kupolköket, vars härd består av ett litet på tre sidor slutet av skorstensmuren övervälvt rum. Budk- (Brage) 1923, s. 120. —
-LIK, adj. —
-LIKNANDE, p. adj. —
-MOSKÉ. jfr -KYRKA. Munthe IslamK 140 (1929). —
-PENDENTIV. = -SVICKEL. 3SAH 5: 91 (1890). TT 1892, s. 161. —
-PRYDD, p. adj. Kupolprydda grafkapell. Hedin GmKhor. 322 (1893). —
-RUM. med kupoltak. Upmark Lübke 561 (1872). —
-SAL. jfr -RUM. UB 1: 249 (1873). —
-SVICKEL. tresidigt sfäriskt parti som förmedlar övergången i hörnen mellan ett mångkantigt rum o. en däröver uppbyggd kupol; jfr -PENDENTIV. Upmark Lübke 738 (1872). —
-TAK. Rothstein Byggn. 485 (1859). Kyrkor med kupoltak. Berg Akust. 27 (1921). —
-TORN. Brunius GotlK 1: 227 (1864). —
-TÄCKT, p. adj. Bremer GVerld. 3: 79 (1861). 2VittAH XXXII. 2: 47 (1890, 1894; om Gustavianum i Uppsala). —
-UGN. (kupol- 1807 osv. kupolo- 1791—1825. kuppel- 1834) [jfr t. kupolofen, kuppelofen] metall. ett slags mindre, vanl. cylindrisk schaktugn för omsmältning av tackjärn till gjutning. Garney Masmäst. 277 (1791). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 559.
Ssgr (metall.): kupolugns-blåsning. jfr BLÅSA, v.2 14. JernkA 1820, s. 27.
-drift. Den för kupolugnsdrift erforderliga blästerluften. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 567.
-pipa, r. l. f. JernkA 1826, 1: 12.
-smältning. JernkA 1871, s. 17.
-tegel. för kupolugnar avsett tegel av särskilt avpassad form. JernkA 1880, s. 605. —
-VALV. [jfr t. kuppelgewölbe] Då grundytan får ett större antal sidor (än sex) kallas de Kupolhvalf, hvilka äfven kunna vara sferiska och elliptiska. Stål Byggn. 1: 267 (1834). Hahr ArkitH 212 (1902). —
-VÄLVD, p. adj. försedd med kupolvalv. Sthm 3: 290 (1897). De kupolvälvda rummen (i palatset i Firuzabad). Munthe IslamK 23 (1929).
B (†): KUPOLO-UGN, se B.

 

Spalt K 3232 band 15, 1938

Webbansvarig