Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KURTISANT kur1tisaŋ4t l. -an4t, adj.; n. o. adv. =.
Ordformer
(-angt 1890. -ant 1885 osv.)
Etymologi
[av fr. courtisant, eg. p. pr. av courtiser (se KURTISERA)]
(i sht i franskpåvärkat spr.) fallen för kurtis; om ngns uttryck, röst o. d.: passande l. lämpad för kurtis; insmickrande. NF 9: 298 (1885). Hastigt infallande i den kurtisangta ton, han från första stunden antagit. Strindberg Hafsb. 209 (1890). (Rosalie var) kurtisant! Tjotjo, vad den flickan kunde kasta blickar. Bergman Patr. 81 (1928).

 

Spalt K 3273 band 15, 1938

Webbansvarig