Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KUSK kus4k, sbst.2, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar; förr äv. KUTS, sbst.2 l. KUTSE l. KUTSK, sbst.2, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar l. -er (äv. att hänföra till sg. kutser); förr äv. KUTSER, m.||(ig.); best. -n; pl. = (jfr ovan).
1) person med yrke att köra åkdon, förspänt med dragdjur; äv. allmännare, om person som mera tillfälligt kör dylikt åkdon. VinkällRSthm 1581. Medan vi spelte, så skulle herr Göstaf Stenboks kutzer wenna vagnen utanför bollhuset. Ekeblad Bref 1: 120 (1652; rättat efter hskr.). Friskens kutsk den war en hona. Runius (SVS) 2: 116 (1712). Han var kusk vid trossen, högre var han ej. Runeberg 5: 81 (1860). En landå, förspänd med kraftiga svarta hingstar, tyglade av en livréklädd kusk. Fogelqvist ResRot 97 (1926). — jfr ARBETS-, ARTILLERI-, BAGAGE-, BRAND-, DILIGENS-, DROSK-, ENBET(T)S-, GÅRDS-, HERRSKAPS-, HYR-, KRON-, LIK-, LIV-, MELLAN-, MJÖLK-, PAR-, SPANN-, STÅNG-, TROSS-, TRÄNG-KUSK m. fl. — särsk.
a) i ordspr. En gammal kutsk har lust at höra piskan smälla. Granatenflycht Vitt. 306 (1698). Ingen så god kusk som icke någon gång stiälper. Runius (SVS) 3: 29 (c. 1710).
b) artill. artillerist som rider vänsterhästen i ett anspann. Hazelius Förel. 416 (1839). ExFältartill. 1885, s. 91.
2) [efter det lat. namnet auriga, eg.: körsven] astr. i sg. best., ss. namn på en stjärnbild på norra hemisfären. Rålamb 4: 6 (1690). Bergstrand Astr. 39 (1925). jfr: Sidst Tyndars egen Kutsk som plägar Barnen kiusa. Spegel GW 163 (1685).
-HATT. (i fråga om ä. förh.) KKD 10: 17 (1707). Kusk-hattar med kokarder och silfvergaloner. LdVBl. 1842, nr 17, s. 4. —
-KAMMARE. (i sht förr) Stall med Vagnshus och Kusk-kammare. DA 1793, nr 169, s. 3. Beduinens egendomliga vattenpipa .. doftar som en nerkisk kuskkammare tidigt en morgon. Heidenstam End. 45 (1889). —
-KOFFERT. (kusk- 1751 osv. kuske- 1755) (förr) låda l. koffert som var anbragt under kusksätet o. använd ss. förvaringsrum. ÅgerupArk. Räkn. 1751. Vi .. åto af vår goda matsäck, som låg i kusk-kofferten, hvilken var inlyftad i samma kammare vi alla 4 bebodde. ÄSvBiogr. 7—8: 25 (1809). —
-KRAGE. (i sht förr) rundskuren, nedhängande krage på kuskkappor; äv. om liknande krage på andra klädesplagg. Kapprockar med många kragar, s. k. kuskkragar. Lundin StockhMinn. 1: 92 (1904). —
-LIVRÉ. —
-SADEL. (kusk- 1654 osv. kuske- 1666) (förr) för ridande kusk. SthmStadsord. 1: 115 (1654). GenMRulla 1711. —
-SKOLA, r. l. f. Vid hvarje stuteri eller (hingst-)depot (bör) inrättas en stall- eller kuskskola. SFS 1872, nr 74, s. 8. —
-SÄTE. (vagns)-säte för kusken. BoupptSthm 3/7 1686. Haglund hade varit kusk .. men utbytt kusksätet mot (osv.). Blanche Bild. 2: 114 (1864). —
-TÄCKE. (kusk- 1671. kuske- 1744) (förr) täcke att lägga över kuskens ben, när han satt på kusksätet. BoupptSthm 1671, s. 1570. En Blåmåhlad öfvertäckt vagn .. hvartill finnes Kutsketäcke af rödt plys. ÅgerupArk. Bouppt. 1744.
-KOFFERT, -SADEL, -TÄCKE, se A.
Spalt K 3280 band 15, 1938