| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KUSLIG kɯ3slig2, adj. -are. adv. -T.
1) som väcker l. är ägnad att väcka fasa l. förskräckelse, skräckinjagande, hemsk, ruskig. Längre fram på aftonen fogade sig härtill åsynen af en afrättsplats och en .. steglad missdådare … Ett skådespel, som jag aldrig förr haft; rätt kusligt! Atterbom Minn. 4 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Ofvanpå bergen .. sträcker sig Kolmorden kuslig och lång. Almqvist DrJ 259 (1834). Hon hade sällan upplevat en kusligare stund. Wägner Silv. 177 (1924). Alla de oändligt triviala vardagsdetaljer han plockar samman ge till slut en övermåttan kuslig bild av mänsklig ynkedom och fattigdom. GHT 1934, nr 128, s. 3. — särsk. om väder: ruskig, obehaglig, kulen. Cavallin (1876). Sommaren var kuslig och regnig. Quennerstedt Smål. 11 (1891). Det kusliga höstvädret. SvD(A) 1921, nr 287, s. 8.
2) om person l. sinne(lag): obehaglig till mods, ängslig. Carlsson (vandrade) .. kuslig i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått. Strindberg Hems. 205 (1887). Det såg så märkvärdigt hotande ut på telegrafremsan .., så att jag blev pin kuslig. Blomberg Överg. 167 (1915). (Han) tittade .. så länge på den talande, att denne riktigt kände sig kuslig för vad som komma skulle. Johansson SmedBrukspatr. 86 (1933). Han hade känt sig kuslig till mods, i all synnerhet som ingen människa syntes till och hela parken låg försänkt i djupt mörker. DN(A) 1934, nr 106, s. 4.
Spalt K 3282 band 15, 1938